Den här sidan har korrekturlästs
149

puts med en person, för vilken ni hyser ett så djupt deltagande. — Nej, vrid inte dina händer — jag tror, att du ej frågar efter honom — jag skall tro, vad du vill, hellre än att se dig så ytterst förtvivlad. — Jag säger dig ju, att jag skall taga hela skulden på mig hos konung Richard, för att skydda din vackra nordiska vän — din bekante, skulle jag säga, eftersom du ej vill erkänna honom som din vän. Nej, se inte så förebrående på mig! — Vi skola skicka Nectabanus för att avfärda denne riddare av standaret till sin post, och vi vilja själva framdeles någon dag hedra honom genom ett ynnestbevis för att hålla honom skadeslös, för det han fått löpa i ogjort väder. Han ligger sannolikt gömd i något av de närbelägna tälten.»

»Vid min krona av liljor, och min spira av ett särdeles gott vasstrå», sade Nectabanus, »misstar ers majestät sig inte — han är närmare, än ni vet — han ligger gömd bakom det där förhänget.»

»Och har hört varlenda ord vi sagt!» utropade drottningen, i sin ordning häftigt upprörd och bestört. — »Ut, vidunder av dårskap och elakhet!»

Som hon sade dessa ord, sprang Nectabanus ur tältet med ett så gällt skrik, att man kunde vara oviss om, huruvida Berengaria inskränkt sin förebråelse till ord, eller om hon tillagt något eftertryckligare bevis på sitt missnöje.

»Vad är nu att göra?» viskade drottningen till Edith med oförställd oro.

»Vad som måste göras», sade Edith med fasthet. »Vi måste tala med denne ädling och anförtro oss åt hans ädelmod.» — Med dessa ord började hon. skyndsamt lösgöra en gardin, som på ett ställe betäckte en ingång eller öppning.

»För Guds skull, låt bli — besinna», sade drottningen, »mitt rum — vår dräkt — timmen — min ära!»

Men innan hon hann avsluta simma föreställningar, föll gardinen, och det fanns ej mer någon skiljevägg mellan den väpnade riddaren och det församlade fruntimmerssällskapet. Den österländska nattens värme hade föranlåtit drottning Berengaria och hennes fruntimmer att kläda sig mer enkelt och okonstlat, än deras rang och en manlig åskådares närvaro eljest gärna tillät. Detta erinrade drottningen sig och flydde, åtföljd av sina damer, med ett högljutt skrik ur rummet till ett sidokabinett i det vidlyftiga tältet. Den enda, som stannade kvar, var Edith, vars sorg och sinnesrörelse, i förening