böjande riddaren, »för min förmätenhet att tro, att mina ringa tjänster kunnat fordras och värderas av er.»
»Jag förlåter er — ack, jag har ingenting att förlåta er! — Jag har varit medlet att skada er — Men, ack, gå! — Jag skall förlåta — jag skall värdera er — det vill säga, såsom jag värderar varje tapper korsfarare — om ni blott vill gå!»
»Emottag först denna dyrbara, men olyckliga pant», sade riddaren, och räckte ringen till Edith, som nu visade åtbörder av otålighet.
»Ack, nej, nej», sade hon och vägrade att emottaga den. »Behåll den — behåll den som ett bevis av min aktning — av min ledsnad, skulle jag säga. O, gå, om ej för er egen, så för min skull!»
Ehuru Ediths röst förkunnat sir Kenneth hederns förlust, ansåg han den nästan ersatt genom det deltagande, hon tycktes hysa för hans välfärd, och han kastade en hastig blick på henne, i det han steg upp och med en djup bugning beredde sig att gå. I samma ögonblick blev den jungfruliga blyghet, som dittills besegrats av styrkan i Ediths övriga känslor, i sin ordning segervinnare, och hon skyndade ut ur rummet, i det hon vid bortgåendet släckte lampan och lämnade i sir Kenneths tycke både andligt och naturligt mörker efter sig.
Hon måste bliva åtlydd, var den första tydliga föreställning, som väckte honom ur hans drömmerier, och han skyndade till det ställe, där han ingått i tältet. Att krypa under tältduken på samma sätt han inkommit, fordrade tid och uppmärksamhet, och han banade sig därför en lättare utgång genom att med sin dolk skära en öppning på tältväggen. Då han kom ut i fria luften, kände hamn sig snarare överväldigad och dövad av stridiga känslor, än i stånd att klart uppfatta betydelsen av vad som hänt. Han måste sporra sig till verksamhet genom påminnelsen, att lady Edith ålagt honom skyndsamhet. Men invecklad som han var mellan tält och streck, var han just nu nödsakad att röra sig med försiktighet, till dess han återfunnit den väg eller gata, varifrån dvärgen fört honom åt sidan för att undgå den framför drottningens tält posterade vaktens uppmärksamhet, och han måste dessutom gå långsamt och varligt för att ej giva anledning till alarm genom ett fall eller genom skramlet av sin rustning. En lätt sky hade dessutom, i samma ögonblick han gick ur tältet, fördunklat månen, och sir Kenneth måste kämpa med denna
