förnedrad varelse, som jag hädanefter måste anse mig. Jag önskade», fortfor han, sedan slavarne bortgått, »att, döende som det är, få byta lott med detta ädla djur.»
»Det är skrivet», sade araben, ehuru detta tal ej var ställt till honom, »att alla kreatur äro skapade till människans tjänst, och jordens herre talar dåraktigt, när han i sin otålighet vill utbyta sitt hopp här och i det tillkommande mot en ringare varelses träldom.»
»En hund, som dör under uppfyllandet av sin plikt», sade riddaren strängt, »är bättre än en människa, som förgätit den. Lämna mig, Hakim. Du har på denna sidan underverkens tid den underbaraste kunskap, som människa någonsin ägt, men själens sår äro över din förmåga.»
»Ej, om sjuklingen vill omtala sitt lidande och anförtro sig åt läkarens vård», sade El Hakim.
»Vet då», sade sir Kenneth, »efter du är så enträgen, att i går afton svajade Englands baner från denna höjd. — Jag var dess utsedde väktare — morgonen gryr nu — där ligger den sönderbrutna banerstången — fanan är borta — och här sitter jag, en levande människa.»
»Huru?» sade El Hakim och betraktade honom närmare, »din rustniog är oskadd — det finnes intet blod på dina vapen, och ryktet omtalar dig som en man, vilken ej gärna sålunda återvänder från striden. — Du har blivit lockad från din post — ja, lockad av en av dessa rosenkindade och svartögda houris, vilka ni nazarener snarare ägna en dyrkan, som endast tillkommer Allah, än en kärlek, som utan synd kan givas jordklimpar som vi själva. Så måste det säkert ha varit; ty så har mannen alltid fallit, allt sedan sultan Adams tid.»
»Och om också så vore, läkare», sade sir Kenneth dystert; »hur kan det hjälpas?»
»Kunskapen är förmågans moder», sade El Hakim, »liksom tapperheten ersätter styrkan. — Hör mig. Människan är ej något träd, fastrotat på en jordfläck — ej heller är hon skapad att hänga fast vid den kala klippan, såsom det knappt med liv begåvade skaldjuret. Din egen kristna skrift befaller dig, att, då du förföljes i en stad, flykta till en annan; och vi muselmän veta även, att Mahomet, Allahs profet, fann en tillflykt och medhjälpare uti Medina, då han blivit fördriven från den heliga staden Mekka.»
»Och vad angår allt detia mig?» sade skotten.
