Den här sidan har korrekturlästs

160

lanåt vände om huvudet, liksom han väntat, att den åt olyckan hemfallne riddaren skulle återkalla honom antingen genom ord eller genom tecken. Slutligen försvann hans turbanklädda gestalt ibland den tältlabyrint, som utsträckte sig nedanför kullen, vitnande i gryningens bleka ljus, för vilket månskenet nu försvunnit.

Men ehuru läkaren Adonebeks ord ej gjort det intryck på Kenneth, som den vise önskat, hade de likväl givit skotten ett skäl för att önska behålla livet, vilket han, vanhedrad som han ansåg sig, var färdig att skiljas ifrån, liksom från en smutsig klänning, som det ej längre anstod honom att bära. Mycket, som förefallit emellan honom och eremiten, ävensom åtskilligt, som han sett äga rum emellan denne och Shirkohf, eller Ilderim, erinrade han sig nu, och allt detta bidrog att bestyrka, vad El Hakim berättat honom om den hemliga artikeln i traktaten.

»Den vördige bedragaren!» utropade han för sig själv. »Den gråhårige hycklaren! Han talade om den otrogne mannen, omvänd av den rättrogna hustrun. — Och vad vet jag, om ej den förrädaren visade Edith Plantagenets behag för denne av Gud förbannade saracen, på det den hunden skulle kunna bedöma, om hon passade för en otrogens harem? Om jag åter hade den där otrogne Ilderim, eller vad helst han heter, emellan mina nävar, med vilka jag en gång fasthöll honom lika säkert, som någonsin en hund hållit en hare, så skulle åtminstone han aldrig mer komma på någon beskickning, som vore vanärande för en kristen konung eller en ädel och dygdig jungfru. Men mina timmar hopkrympa snabbt till minuter — dock, så länge jag lever och andas, måste något uträttas, och det fort.»

Han dröjde några minuter, varpå han kastade av sig hjälmen och gick utför kullen, rakt till konung Richards tält.