162
till med hans första patient i det kristna lägret, gamle Strauchan, som riddarens vapendragare kallades. På förfrågan efter sir Kenneth, erfor El Hakim där beskaffenheten av den tjänstgöring, vartill han var använd, och föranleddes troligen av denna upplysning att gå till sankt Georgs höjd, där han fann den han sökte i de bedrövliga omständigheter, vi i föregående kapitel skildrat.
Det var ungefär vid tiden för solens uppgång som långsamma steg av en väpnad man hördes nalkas konungens tält, och innan de Vaux, som slumrade bredvid sin herres säng lika lätt som någonsin en bandhund, hann mer än stiga upp och fråga: »vem kommer?» inträdde riddaren av Leoparden i tältet, med en djup och undergiven dysterhet vilande på sitt manliga ansikte.
»Hur kan ni taga er denna djärva frihet, herr riddare?» sade de Vaux strängt, ehuru likväl i en ton, som vördade hans herres sömn.
»Håll, de Vaux!» sade Richard, som i detsamma uppvaknade; »sir Kenneth kommer för att som en god soldat göra reda för sin vakt; för en sådan är generalens tält alltid tillgängligt.» — Han reste sig därpå ur sin vilande ställning, och stödjande sig på armbågen, fäste han sitt stora, strålande öga på krigaren. »Tala, herr skotte! Du kommer för att berätta mig om en vaksam, lycklig och hedrande vakt, är det inte så? Prasslet i det engelska banerets veck var tillräckligt att bevaka det, även om det ej beskyddats av en sådan riddare, som man anser dig för.»
»Som man ej mer skall anse mig för», sade sir Kenneth. — »Min vakt har varken varit vaksam, lyckosam eller hedrande — Englands baner har blivit bortrövat.»
»Och du lever för att berätta det?» sade Richard, men med en ton, som röjde spotsk klentrogenhet. — »Bort det, det är ej möjligt! Det finns ej ens en skråma på ditt ansikte! Varför står du så stum? Tala sanningen — det är ej gott att skämta med en konung — men jag skall likväl förlåta dig, om du ljugit.»
»Ljugit, herr konung!» svarade den olycklige riddaren med stolt eftertryck och en eldblick från sitt öga, klar och flyktig, som gnistan ur den kalla flintan. »Men även detta måste fördragas. — Jag har talat sanning.»
»Vid Gud och sankt Georg!» sade konungen, utbristande i raseri, vilket han likväl genast hejdade. — »De Vaux, gå
