»Uppehåll henne — uppehåll henne, Neville», sade konungen; »detta är ej någon syn för kvinnor. — Fy, att jag låtit en så eländig förrädare så uppreta mig! — Bort med honom, de Vaux», viskade han, »genom bakre utgången av vårt tält — bevaka honom noga och ansvara för hans säkra förvarande med ditt liv. Och hör på, han skall dö strax, låt honom därför få en biktfader, vi vilja ej döda både kropp och själ. — Och håll — hör på — jag vill ej ha honom vanhedrad — han skall dö som en riddare, i sitt skärp och sina sporrar; ty om hans förräderi är svart som helvetet, så kan hans käckhet mäta sig med själva djävulens.»
De Vaux, som sannolikt var rätt glad över, att detta uppträde slutades, utan att Richard förnedrat sig till den föga kungliga handlingen att med egen hand döda en fånge, som ej gjorde motstånd, skyndade att genom en hemlig utgång föra sir Kenneth till ett annat tält, där han avväpnades och för mera säkerhets skull slogs i fjättrar. Med oavlåten och sorgsen uppmärksamhet såg de Vaux på, medan profossens hantlangare, till vilka sir Kenneth nu överlämnades, vidtogo dessa stränga försiktighetsmått.
När de voro fullbordade, sade han högtidligt till den olyckliga brottslingen: »det är konung Richards vilja, att ni skall dö utan att skymfas, utan styckning av er kropp eller vanära för edra vapen, och att ert huvud skall skiljas från kroppen genom skarprättarens svärd.»
»Det är milt», sade riddaren i en låg och nästan undergiven ton, liksom en, vilken erhållit en oförväntad ynnest; »min familj skall då förskonas från det värsta av berättelsen. O, min far, min far!»
Detta halvhöga utrop undföll ej den slöa, men godsinta engelsmannen, och han strök avigsidan av sin stora hand över sina grova drag, innan han kunde fortfara.
»Det är vidare konung Richards vilja», sade han slutligen, »att ni får tala med någon helig man, och jag har under vägen hit träffat en karmelitermunk, som kan bereda er till er färd. Han väntar utanför, till dess ni är i det sinnestillstånd, att ni kan mottaga honom.»
»Låt det ske strax», sade riddaren. »Även härutinnan är Richard huld. Jag har aldrig varit mer beredd att tala med den fromma patern än just nu; ty livet och jag ha tagit avsked av varandra, såsom tvenne resande, vilka anlänt till korsvägen, där deras kosa åtskiljes.»