stark och kämpalik, och ehuru det såg ut, som hans styrka vid en mera framskriden ålder kunde bliva ovig, var den ännu förenad med lätthet och smidighet. När han avdrog stålhandskarna, voro hans händer långa, vackra och välbildade, handlovarne särdeles breda och starka, och armarna utmärkt väl formade och muskulösa. En krigisk oförskräckthet och vårdslös frihet i uttrycket utmärkte hans tal och åtbörder, och hans röst tillkännagav en person, mer van att befalla än lyda, och som högt och dristigt plägade säga sina tankar, varhelst han än uppmanades att yttra dem.
Den saracenske emiren bildade en skarp och slående motsats till den västerländske korsfararen. Hans växt var visserligen över medelmåttan men han var åtminstone tre tum mindre än européen, vars längd närmade sig det jättelika. Hans smärta ben samt långa, magra händer och armar, ehuru väl avpassade till hans kropp och hela övriga utseende, tycktes vid första anblicken ej lova den styrka och spänstighet, varpå han nyss visat så utmärkta prov. Men vid närmare betraktande syntes hans lemmar där de voro blottade för blicken, befriade från allt tungt och köttigt, och då de således blott bestodo av ben, muskler och senor, blev hans kropp vida lämpligare för mödor och ansträngningar, än en grovlemmad kämpes, vars styrka och storlek motvägas av hans tyngd, och som utmattas av sina egna ansträngningar. Saracenens ansikte bar naturligtvis prägeln av den österländska stam, varifrån han ledde sitt ursprung, och var så olik som möjligt de överdrivna beskrivningar, tidevarvets ministreler gjorde på de otrogna kämparna, och de saracenhuvud, som en annan konst ännu i våra dagar avmålar på skyltar. Hans ansiktsdrag voro små, fina och välbildade, ehuru starkt brynta av österlandets sol, samt slutade med ett yvigt och lockigt svart skägg, som tycktes kammat med särdeles omsorg. Näsan var rak och av regelbunden form, ögonen skarpa, djupt sittande, svarta och glödande; tänderna vita som hans öknars elfenben. Med ett ord, där han låg utsträckt i gräset bredvid sin kraftfulla motståndare, kunde saracenens gestalt och kroppsbyggnad jämförts med hans blänkande, halvmånformiga sabel med dess smala och lätta, men skarpa och blixtrande Damascenklinga, som utgjorde en i ögonen fallande motsats till det långa, tunga götiska svärd, vilket låg kastat på samma gräsmatta. Emiren var i blomman av sin ålder och skulle kanske kunnat