168
»Det är gott», sade de Vaux långsamt och högtidligt; »ty det grämer mig något, att framföra slutet av mitt budskap. Det är konung Richards vilja, att ni bereder er på en snar död.»
»Guds och konungars vilja må ske», svarade riddaren tåligt. »Jag varken bestrider rättvisan av domen eller begär uppskov i verkställigheten.»
De Vaux började avlägsna sig ur tältet, men mycket långsamt; han stannade i dörren och såg sig om på skotten, från vars ansikte alla världsliga tankar syntes bannlysta, liksom han hållit på att samla dem till djup andakt. Den käcke engelska baronens känslor voro i allmänhet ej de livligaste; men likväl överväldigades han vid detta tillfälle av en ovanlig grad av medlidande. Han gick hastigt tillbaka till den rörknippa, varpå fången låg, tog en av hans fängslade händer och sade med så mycken mildhet, som hans sträva röst kunde uttrycka, »sir Kenneth, du är ännu ung, du har en far. Min Ralph, som jag lämnade ridande på sin lilla Gallowayklippare vid Irthings stränder, skall en dag bli vid dina år — och give Gud, att jag finge se hans ungdom giva så gott hopp om sig, som din, om jag undantar den sista natten! — Kan ingenting sägas eller göras för ditt bästa?»
»Ingenting!» var det sorgsna svaret. »Jag har övergivit min post, det baner, som var mig anförtrott, är förlorat. När skarprättaren och stupstocken äro tillreds, äro huvudet och kroppen färdiga att skiljas.»
»Nå, må Gud då vara dig nådig!» sade de Vaux. »Likväl önskar jag, att jag själv tagit den vakten, om det också skulle kostat mig min bästa häst. Det måste vara någon hemlighet här, yngling, vilket en okonstlad man kan begripa, fast han ej kan genomskåda den. — Feghet? bah! Nej, ingen pultron har någonsin slagits, som jag sett dig göra. — Förräderi! Jag kan ej föreställa mig, att någon skulle kunna dö så lugnt 1 sitt förräderi. Du har blivit narrad från din post genom någon fint anlagd snara — någon väl uttänkt list; någon nödställd flickas skrik har träffat ditt öra, eller någon glättig skönhets blick fängslat ditt öga. Rodna icke för det; vi ha alla blivit förda på avvägar genom dylika frestelser. Se så, jag ber dig, lätta ditt samvete för mig, i stället för att bikta dig för prästen. — Richard är barmhärtig, när sinnet brusat ut. Har du ingenting att anförtro mig?»
Den olycklige riddaren vände sitt ansikte från den godsinte krigaren och svarade: »ingenting.»
