174
Denna sak angår mig. Jag vill veta, om det är tillåtet att behandla en stackars flicka, som är hans blodsförvant, på ett för hennes ära så kränkande sätt, att man missbrukar hennes namn för att locka en tapper riddersman från hans post och blottställa honom för att förlora liv och heder, samt tillika göra Englands ära till ett åtlöje för hela den kristna hären.»
Häpen och förundrad åhörde Berengaria detta oväntade utbrott av vrede. Men just som Edith skulle lämna tältet, utropade hon, ehuru med svag stämma: »kvarhåll henne, kvarhåll henne!»
»Ni måste verkligen stanna kvar, ädla lady Edith», sade Kalista och fattade henne sakta i armen, »och ni, ers majestät, lär nu säkerligen gå, och det utan vidare dröjsmål. Om lady Edith går ensam till konungen, blir han förskräckligt förtörnad, och hans vrede låter då ej blidka sig med endast ett liv.»
»Jag skall gå, jag skall gå», sade drottningen, och Edith stannade motvilligt för att vänta, tills hon blivit färdig.
Man skyndade nu så mycket, som Edith kunde önska. Drottningen kastade i hast omkring sig en vid kappa, som dolde oordningen i hennes klädsel, samt skyndade till sin lejonhjertade mans tält, åtföljd av Edith och sina hofdamer samt eskorterad av några officerare och soldater.
SJUTTONDE KAPITLET.
Om varje hår uppå hans huvud vore
ett liv, och för vart liv en förbön fälldes
av vänner, fyra gånger detta antal,
liv efter liv dock skulle släckas ut,
som stjärnor, när det dagas — såsom lampor
som upplyst nattlig fest, en efter annan
man släcker ut, när alla gäster gått.
Gammalt Skådespel.
Då drottning Berengaria ankom till konungens tält, motsatte de i det yttre tältet vakthavande kammarherrarne sig hennes inträde i det inre, visserligen på det aktningsfullaste
