och vördsammaste sätt, men de motsatte sig det likväl, och hon kunde inifrån höra konungens stränga befallning, som förbjöd henne att inträda.
»Ni ser nu själv», sade drottningen, i det hon vände sig till Edith, liksom om inga utvägar till bemedling vidare stått henne till buds, »jag visste det väl — konungen vill ej emottaga oss.»
I detsamma hördes Richard tala till någon innanföre: »gör din sak kvickt, karl, ty däruti består din barmhärtighet; tio byzantiner, om du gör slut på honom i ett enda hugg. Och hör vidare: se noga efter, om hans kind bleknar, eller hans öga blinkar; giv akt på den minsta ryckning i hans ansikte, eller darrning på ögonlocken, ty jag tycker om att veta, huru tappra själar möta döden.»
»Om han ser min klinga upplyft, utan att darra, så är han den förste, som någonsin gjort det», svarade en kärv, grov röst, vars naturliga strävhet tycktes mildrad av en ovanlig känsla av vördnad.
Edith kunde ej längre tiga. »Om ers majestät», sade hon till drottningen, »ej skaffar sig inträde, så skall jag göra det, om ej för er, så åtminstone för mig själv. — Kammarherre, drottningen fordrar att få tala med konung Richard — hustrun begär att få tala med sin man.»
»Ädla fröken», svarade tjänstemannen och sänkte sin ämbetsstav, »det smärtar mig att nödgas motsäga er; men konungen är upptagen av saker, som röra liv och död.»
»Och vi önska även tala med honom om saker, som röra liv och död», sade Edith. — »Jag skall skaffa ers majestät inträde.» Och därmed sköt hon med ena handen undan ämbetsmannen, medan hon med den andra fattade tag i förhänget.
»Jag vågar ej sätta mig emot hennes majestäts vilja», sade kammarherren, i det han gav vika för den vackra supplikantens häftighet, och som han gick undan, ansåg drottningen sig nödsakad att gå in i Richards rum.
Konungen låg på sin säng, och på något avstånd, liksom han avvaktat monarkens ytterligare befallningar, stod en karl, vars yrke det ej var svårt att gissa. Han var klädd i en röd yllejacka, vars ärmar knappt räckte över axlarna, så att armarna voro nakna halvvägs över armbågen, och därovanpå hade han, då han, såsom nu, skulle förrätta sitt rysliga värv, en rock eller kåpa utan ärmar, nästan liknande
