Den här sidan har korrekturlästs

utan att vända om huvudet; men med handen kvarlämnad i hennes våld.

»Skicka bort den där karlen — hans åsyn dödar mig!» viskade Berengaria.

»Bort med dig, slyngel!» sade Richard, utan att förändra ställning. — »Vad väntar du på? Tycker du det passar sig för dig, att se på dessa fruntimmer?»

»Ers majestäts befallning rörande huvudet?» svarade karlen.

»Ut med dig, din hund!» svarade Richard. — »En kristlig begravning!»

Karlen försvann, sedan han med ett leende av beundran, som var ohyggligare i sitt uttryck än själva hans vanliga människofientliga uppsyn, kastat en blick på den vackra drottningen i hennes oordnade dräkt och naturliga älskvärdhet.

»Nå, vad vill du nu, fjolliga flicka?» sade Richard, i det han långsamt och halft motvilligt vände sig om till den kungliga bedjerskan.

Men det hade varit onaturligt, om någon karl, och ännu mer om Richard, som näst äran högst värderade skönheten, utan rörelse skulle kunnat se en så vacker kvinna som Berengaria i förskräckelse, eller utan deltagande känna hennes läppar och panna på sin hand, som fuktades av hennes tårar. Småningom vände han sitt manliga ansikte emot henne med det ljuvaste uttryck, som hans av en outhärdlig glans så ofta gnistrande, stora, mörkblå ögon voro i stånd att uttrycka. Han klappade hennes vackra huvud och stack sina stora fingrar i hennes sköna, utslagna hår, i det han upplyfte och kysste det änglaansikte, som tycktes vilja dölja sig i hans hand. Den väldiga gestalten, den breda, ädla pannan och de majestätiska blickarna, den nakna armen och axeln, lejonhudarna, som betäckte honom, och den sköna, späda kvinnliga varelse, som knäböjde vid hans sida, hade kunnat tjäna som modell för att föreställa försoningen efter en tvist emellan Herkules och hans maka Dejanira.

»Ännu en gång, vad söker mitt hjärtas dam i sin riddares tält på denna tidiga, ovanliga timme?»

»Förlåtelse, min nådigaste herre, förlåtelse», sade drottningen, vars förskräckelse åter började taga överhand och göra henne oskicklig till sin medlarebefattning.

»Förlåtelse? Varför?» sade konungen.


12 — Talismanen.