»Känner jag ej, kan jag ej uppskatta värdet av ministrelens liv och en kvinnas kärlek!» genmälde eremiten i en ton, som för ett ögonblick tycktes i entusiasm mäta sig med själva Richards. »Konung av England», fortfor han och utsträckte sin avtärda arm, »det blod, som sjuder i dina blå ådror, är ej ädlare än det, som trögt framsipprar i mina. Få och kalla som dessa droppar äro, tillhöra de likväl Lusignans kungliga blod, den hjältemodige, helige Gottfrids. Jag är — det vill säga, jag var, då jag vistades i världen — Alberick Mortemar…»
»Vars bedrifter», sade Richard, »så ofta fyllt ryktets trumpet! Är det möjligt — kan det verkligen vara så? Kunde en sådan stjärna, som du, falla från ridderskapets himmel, utan att någon visste, var dess aska nedfallit?»
»Sök en fallen stjärna», sade eremiten, »och du skall blott finna en oren, slemmig massa, som under sitt fall genom rymden för ett ögonblick lyste med en skenbar glans. Richard, om jag trodde, att jag genom att rycka den blodiga slöjan från mitt rysliga öde, kunde förmå din stolta själ att böja sig under kyrkans tuktan, skulle jag nästan hava mod att berätta dig en historia, som jag hittills gömt i mitt innersta, där den sönderslitit mina inälvor, liksom räven sargade den unga spartanens. Hör då, Richard, och må den sorg och förtvivlan, vilka ej kunna gagna den usla kvarleva av vad som en gång var en människa, vara ett varnande exempel för en så ädel och likväl så våldsam varelse, som du är. Ja — jag skall — jag skall uppriva de länge dolda såren, om jag också i din närvaro skulle förblöda därvid.»
Konung Richard, på vilken Alberick Mortemars historia gjort ett djupt intryck i hans yngre år, då hans faders salar genljödo av ministrelernas legender om det heliga landet, åhörde med vördnad en berättelse, som, trots ordalagens oredighet och ofullständighet, likväl tillräckligt förklarade orsaken till den galenskap, som tidtals anföll denna besynnerliga, högst olyckliga varelse.
»Jag behöver ej säga dig», sade han, »att jag var av ädel börd, rik, tapper i vapenbragder och vis i rådslag. Allt detta var jag; men medan Palestinas ädlaste damer tävlade att binda blomsterkransar för min hjälm, var mitt hjärta fäst — oryggligt och ömt fäst vid en flicka av ringa härkomst. Hennes far, en gammal korsets krigare, såg vår kärlek, och då han besinnade den ståndsskillnad, som rådde emellan oss
