din blodtörst — om de också äro kära för den gamle Adam.»
»Han rasar!» sade Richard och vände sig från eremiten till de Vaux, liksom han plågats av att höra förolämpningar, vilka han ej kunde bestraffa. — Därpå vände han sig lugnt och något föraktligt till eremiten, sägande: »vördige fader, du har skaffat en vacker skara döttrar åt en man, som blott varit gift i några månader; men efter som jag måste driva dem utur mitt hus, bör jag som en huld fader förse dem med passande makar. Jag skall därför lämna mitt högmod åt kyrkans ädla kaniker, min lösaktighet, som du kallar den, åt munkarne av din orden — min blodtörst åt tempelriddarne.»
»O, du hjärta av stål, du hand av järn!» sade eremiten, »på vilken råd och varnande exempel äro lika bortkastade! — Likväl skall du- ännu en tid bli skonad, i händelse så är, att du omvänder dig och gör vad som är Herranom tacknämligt. Vad mig beträffar, måste jag återvända till min plats. Kyrie eleeson! — Jag är den, genom vilken den gudomliga nådens strålar strömma, liksom solglaset samlar solens strålar på andra föremål, till dess de antändas och brinna, medan själva glaset förblir kallt. Kyrie eleeson! — De fattiga måste bjudas, ty de rika hava betackat sig för gästabudet — Kyrie eleeson!»
Med dessa ord rusade han under högljudda skrik ut ur tältet.
»En galen präst!» sade Richard, i vars själ eremitens fanatiska utrop till en del utplånat det intryck, som hans historia och personliga missöden gjort på honom. »Skynda efter honom, de Vaux, och se till, att intet ont vederfares honom; ty så korsfarare vi än äro, har en taskspelare mera anseende bland våra knektar, än en präst eller ett helgon, och kanske de kunde komma att utfara i smädelser och skymford emot honom.»
Riddaren lydde, och Richard överlämnade sig strax därpå åt den tankegång, vartill munkens besynnerliga profetia föranledde. — »Att dö tidigt — utan efterkommande — utan att sörjas? En sträng dom, och lyckligt, att den ej blivit fälld av en behörigare domare. Likväl påstå saracenerna, som äro väl bevandrade i mystiska kunskaper, att Han, i vars ögon den vises klokhet blott är såsom dårskap, ingiver vishet och profetisk anda åt en galnings skenbara vanvett. Den där eremiten säges även kunna läsa i stjärnorna, en konst, som
