bliva jämförelsevis av föga värde. Och detta är rätta förståendet av liknelsen; ty vad säger poeten Mansour? ’Det är mannens ynnest, som ger skönhet och älskvärdhet åt kvinnan, liksom strömmen ej längre glittrar, då solen upphör att skina på den’.»
»Saracen», svarade korsfararen, »du talar som den där aldrig sett en kvinna, värd en krigares ömhet. Tro mig, att om du finge se de europeiska skönheter, vilka vi riddare, näst Gud, ägna vår dyrkan och trohet, skulle du för alltid vämjas vid dessa sinnliga slavinnor, som utgöra ditt harem. Dessa skönheters behag giva spets åt våra spjut och egg åt våra svärd; deras ord äro vår lag, och lika väl skulle en otänd lampa kunna sprida glans, som en riddare utmärka sig genom vapenbragder, utan att hava en härskarinna över sitt hjärta.»
»Jag har hört omtalas denna ursinnighet bland de västerländske krigarne», sade emiren, »och har alltid ansett den som ett av bisymptomen till den galenskap, som fört er hit för att erövra en tom grav. Men likväl ha de franker, jag träffat, så upphöjt sina kvinnors skönhet, att jag rätt gärna skulle önska med mina egna ögon, skåda dessa behag, vilka kunna förvandla så tappra krigare till redskap för deras nycker.»
»Tappre saracen», sade riddaren, »om jag ej vore stadd på en pilgrimsfärd till den heliga graven, skulle det utgöra min stolthet, att, med full försäkran om trygghet, föra dig till Richards av England läger, ty ingen förstår bättre än han att hedra en ädel fiende, och ehuru jag är fattig och utan följeslagare, tror jag mig likväl ha tillräckligt inflytande att kunna tillförsäkra dig och varje sådan som du tyckes vara, icke allenast trygghet, utan även aktning och vördnad. Du skulle där få se flera av de skönaste fruntimmer i Frankrike och England utgöra en liten krets, vars glans tiotusenfalt överträffar prakten av hela gruvor med sådana diamanter som din.»
»Nå, vid Kaabas grundsten», sade saracenen, »skall jag ej lika fritt, som den givits, emottaga din bjudning om du vill uppskjuta din tillämnade färd, och tro mig, käcke nazaren, det vore bättre för dig, om du vände din hästs huvud åt ditt folks läger; ty att resa till Jerusalem utan pass, är att uppsåtligen bortkasta livet.»
»Jag har ett pass», svarade riddaren och framtog ett stycke pergament, »med Saladins namn och insegel.»
