212
som en furste, vilken anländer till en uppstudsig provins i den tron, att han blott har förebråelser att giva och undergivenhetsprov att emottaga, och helt oförmodat finner den i ett fullkomligt tillstånd av trots och uppror. Berengaria kände allt förväl allmakten av sina behag samt vidden av Richards ömhet, för att vara förvissad om, att hon med heder skulle kunna draga sig ur spelet, sedan det första förfärliga utbrottet av hans vrede gått över utan olycka; och långt ifrån att åhöra konungens tillämnade, välförtjänta förebråelse för hennes lättsinniga uppförande, överskylde, ja, försvarade hon, vad som skett, såsom ett oskyldigt upptåg. Hon förnekade med det näpnaste behag, att hon befallt Nectabanus locka riddaren längre, än till foten av kullen, där han var ställd på post — och det var även så till vida sant, som hon ej ämnat låta införa sir Kenneth i sitt tält. Men om drottningen var vältalig i sitt eget försvar, var hon det ej mindre, då hon i sin ordning beskyllde Richard för hårdhet, som kunnat neka henne en så obetydlig ynnest, som att för dödsstraff förskona en olycklig riddare, vilken genom hennes obetänksamma puts blottställts för krigslagarnes stränghet. Hon grät och snyftade, då hon utbredde sig över sin mans grymma hårdnackenhet i detta fall, som hotat att göra henne olycklig för hela livstiden, så ofta hon skulle kommit att tänka på, att hon utan avsikt varit en avlägsen orsak till ett sådant sorgespel. Det olyckliga slaktoffret skulle förföljt henne i drömmen — ja, man kunde icke veta — ty sådant hade hänt förr, om ej hans vålnad skulle hava ställt sig vid hennes sömnlösa läger. För alla dessa själskval var hon blottställd genom en persons stränghet, som, under det han påstod sig blint lyda hennes minsta vink, ej ville avstå från tillfredsställandet av en ömklig hämndlystnad, ehuru han därigenom gjort henne högst olycklig.
Hela denna ström av kvinnlig vältalighet beledsagades av de vanliga argumenten, suckar och tårar, samt yttrades med en ton och en hållning, som tycktes utvisa, att drottningens förtrytelse varken härrörde av stolthet eller dolskhet, utan därav att det sårade henne att finna sig äga mindre inflytande över sin man, än hon förmodat.
Den gode konung Richard var ganska förlägen. Han försökte fåfängt att tala förstånd med en kvinna, som genom själva den svartsjuka, varmed hon tog hans tillgivenhet i anspråk uteslutande för sig, var ur stånd att höra eller taga