»Därför att Plantagenets heder gått förlorad — därför att äran lämnat min faders hus.»
Richard rynkade pannan. — »Hedern gått förlorad! Äran lämnat vårt hus!» upprepade han vredgat; »men min kusin Edith kan strafflöst säga så. Jag har dömt henne för hastigt, och hon har således rätt att bedöma mig för strängt. Men säg mig åtminstone, vari jag felat!»
»En Plantagenet», sade Edith, »borde antingen hava förlåtit en förbrytelse eller bestraffat den. Det är ovärdigt honom att överlämna fria män, kristna och tappra riddare åt de otrognas bojor. Det är ovärdigt honom att pruta och ackordera, eller skänka livet med frihetens förlust. Att hava dömt den olycklige till döden hade varit stränghet, men hade åtminstone haft ett sken av rättvisa; att döma honom till träldom och landsflykt var ohöljt tyranni.»
»Jag finner, min vackra kusin», sade Richard, »att du är av dessa skönheter, vilka anse en frånvarande älskare såsom detsamma som ingen, eller som en död. Giv dig tillfreds; ett halft tjog lätta ryttare kunna ännu upphinna honom och rätta detta misstag, om din älskare besitter någon hemlighet, som kan göra hans död lämpligare än hans förvisning.»
»Håll inne med ditt oskickliga skämt!» svarade Edith med djup rodnad. »Tänk förr på, att du, för att tillfredsställa din hämnd, avhuggit en utmärkt lem från detta heliga förbund, berövat korset en av dess tappraste försvarare och givit en den sanne Gudens tjänare i hedningarnas händer, samt att du därjämte givit människor, lika misstänksamma som du själv i denna sak visat dig, någon rättighet att säga, att Richard Lejonhjerta förvisat den tappraste riddaren i sitt läger, på det hans krigarrykte ej skulle uppgå emot hans eget.»
»Jag — jag!» utropade Richard, som nu blev upprörd på allvar. — »Är jag väl den, som behöver vara avundsjuk på andras ryktbarhet? Jag önskar, att han vore här för att påstå en sådan jämlikhet. Jag skulle avlägga min krona och min värdighet för att möta honom inom skrankorna och visa, om Richard Plantagenet behöver frukta någon dödlig eller avundas honom hans tapperhet. Se så, Edith, du menar ej vad du säger. Låt ej vrede eller sorg över din älskares frånvaro göra dig orättvis emot din frände, som, oaktat all din snarstickenhet, värderar din goda tanke lika högt som någon levandes.»
