218
ett brev från Saladin på arabiska, med en översättning på normandisk engelska, som på vårt språk skulle lyda sålunda:
»Saladin, konungarnes konung, till Melek Ric, Englands lejon. Alldenstund vi genom ditt senaste budskap erfarit, att du föredragit kriget framför freden, och vår fiendskap framför vår vänskap, anse vi dig förblindad i denna sak och hoppas att snart, med tillhjälp av våra tusen stammars oövervinneliga styrka, kunna övertyga dig om din villfarelse, då Mahomed, Guds profet, och Allah, profetens Gud, skola avdöma tvisten emellan oss. I allt övrigt sätta vi ett högt värde på dig ävensom på de skänker, du skickat oss, samt de båda dvärgarna, vilka äro sällsamma såsom Ysop i sin vanskaplighet, och lustiga såsom Isaks luta; och till gengäld för dessa vedermälen från dia frikostighets skattkammare, hava vi skickat dig en nubisk slav vid namn Zohauk, om vars egenskaper du ej får döma efter färgen, såsom världens dårar, emedan en mörkskalig frukt ofta har den förträffligaste smak. Vet, att han är stark såsom Rustan av Zablestan i att verkställa sin herres vilja, och även klok i att giva råd, när du lärt att samtala med honom; ty talets herre har blivit slagen med tystnad inom elfenbensmurarna av sitt palats. Vi anbefalla honom till din omsorg, i hopp att den tid ej kan vara långt borta, då han torde göra dig god tjänst. Och därmed bjuda vi dig farväl, i förtröstan att vår allraheligaste profet ännu måtte kalla dig till insikt av sanningen; men i fall denna upplysning skulle utebliva, är vår önskan, att du snart måtte återställas till hälsan, på det Allah må döma emellan dig och oss på ett öppet slagfält.»
Brevet var bekräftat med sultanens namn och sigill.
Richard betraktade stillatigande nubiern, som stod framför honom med ögonen fästa på golvet och armarna korslagda över bröstet, liksom han varit en mästerligt utförd svart marmorstod, vilken väntade en Promethei vidrörande för att kallas till livet. Konungen av England, vilken, liksom det uttrycksfullt sades om hans efterträdare Henrik VIII tyckte om att se en karl, var ganska belåten med den framför honom stående personens muskler, senor och symmetriska kroppsbyggnad och frågade honom på lingua franca: »är du en hedning?»
Slaven skakade på huvudet, lade fingret till pannan och gjorde, till bevis på att han var en kristen, korstecknet, varefter han återtog sin förra orörligt ödmjuka ställning.
