tjugu till antalet, höllo vakt utanför tältet och av aktning för konungens ovanligt tankfulla utseende och trägna göromål mot vanan höllo sig mycket tysta, ehuru de därför ej voro vaksammare än vanligt. Somliga spelade ett slags hasardspel med små kiselstenar, medan andra viskande samtalade om den annalkande bataljdagen, och några lågo sovande, med sina grova lemmar insvepta i gröna kappor.
Ibland dessa vårdslösa väktare insmög sig en liten spenslig turkisk gubbe, trasigt klädd såsom en marabut eller santon från öknen, ett slags svärmare, som stundom vågade sig in i korsfararnes läger, ehuru de alltid behandlades med förakt och ofta voro blottställda för våldsamheter. Genom de kristna anförarnes lättsinnighet och utsvävande levnadssätt hade nämligen musikanter, skökor, judiska köpmän, kopter, turkar och allt österlandets avskum fått tillträde till deras tält, så att turbanen och kaftanen, vilkas fördrivande ur det heliga landet var krigets erkända föremål, voro en varken ovanlig eller oroande anblick i korsfararnes läger. Men då den lilla obetydliga figur, vi beskrivit, kommit så nära soldaterna, att de hindrade honom från att framtränga längre, kastade han sin smutsiga, gröna turban på marken och visade, att hans skägg och ögonbryn voro rakade, liksom på de vanliga gycklarne, samt att uttrycket i hans löjliga och förvridna drag och i hans små svarta ögon, vilka tindrade som gagat, antydde ett rubbat förstånd.
»Dansa, marabut», skreko soldaterna, som kände till dessa kringstrykande svärmares sedvanor, »eljest piska vi dig med våra bågsträngar, så att du skall svänga som en snurra under skolpojkens snärt.» — Så skreko de tanklösa skiltvakterna, lika förtjusta över att hava fått tag i ett föremål att driva gäck med, som barnet, då det fångar en fjäril, eller skolpilten, då han upptäcker ett fågelbo.
Liksom han skattat sig lycklig att kunna roa soldaterna, hoppade marabuten upp från marken och började med förundransvärd vighet sim svindlande ringdans, som, då den jämfördes med hans lilla spensliga och avtärda figur, kom honom att likna ett torrt löv, som snurrar kring för vinterstormen. Hans enda hårtovs stod upprätt från hans skalliga och rakade huvud, liksom om någon osynlig ande uppehållit honom därvid, och det tycktes verkligen, som det behöfts övernaturlig konst för att verkställa denna vilda, virvlande dans, varvid dansörens tåspetsar knappt vidrörde marken. Under dessa
