Den här sidan har korrekturlästs
223

för det han är en turk, som hans far före honom. Hade han varit en kristen, som blivit hedning, så medger jag, att det hetaste hålet varit gott vinterkvarter nog åt honom.»

»Håll du mun, långa Allen», sade Henrik Woodstall; »ty jag skall säga dig, att din tunga ej är den kortaste lemmen på dig, och jag spår, att den kommer att skaffa dig fader Francis på halsen, liksom här om sistens, i fråga om den där svartögda, syriska slinkan. — Men här ha vi hornet. — Rör på dig en smula, karl, och bryt upp tänderna på honom med ditt dolkfäste.»

»Håll, håll — han ger med sig!» sade Tomalin; »se, se, han tecknar att man skall ge honom flaskan. — Maka åt er, gossar! Oop sey es! sa holländarn — det slinker ner som bomull! Ja, de äro ena äkta supbröder, när de bara en gång komma i farten — aldrig skall man se en turk spotta i glaset.»

Dervischen, eller vad han var, drack verkligen, eller tyckles åtminstone dricka den stora flaskan i botten i ett enda drag, och då han tog den tom från munnen, sade han blott med en djup suck: »Allah kerim!» eller, Gud är barmhärtig; vid vilken bottenskål ett så bullersamt skratt uppstod bland soldaterna, att konungen, som det störde och väckte ur hans betraktelser, hotande upplyfte handen och vredgad ropade: »vad nu, slynglar? — Ingen respekt, ingen ordning?»

Alla bleva på en gång tysta; ty de kände Richards lynne, som stundom tillät soldaterna mycken förtrolighet, men ibland, ehuru mera sällan, fordrade den strängaste respekt. De skyndade att avlägsna sig på vederbörligt avstånd från det kungliga tältet och försökte släpa med sig marabuten, som, synbarligen utmattad av den mödosamma dansen, eller berusad av den starka dryck, han nyss sväljt, stånkande stretade emot och icke ville låta flytta sig ur stället.

»Låt honom ligga, edra tokar!» viskade långa Allen till sina kamrater. »Vid sankt Kristoffer, gör ni inte vår Dickon utom sig, så att han låter sin dolk surra kring våra huvuden. Låt honom ligga där, så sover han som en gris inom mindre än en minut.»

I detsamma kastade konungen ånyo en vred blick åt det håll, där de befunno sig, varpå alla skyndade undan samt kvarlämnade dervischen på marken, som det tycktes, ur stånd att röra hand aller fot, och ett ögonblick därefter var allt lika tyst och stilla, som före uppträdet.