konungen, men nubierns rörelser voro lika väl beräknade som svärmarens, och innan den senare hann stöta till, fattade den förre tag i hans upplyfta arm. Marabuten, som egentligen var en charegit, vände nu sitt fanatiska raseri emot den, som så oförmodat ställt sig emellan honom och hans uppsåt, och gav nubiern ett styng med dolken, som likväl endast rispade hans arm, medan den mycket starkare ethiopiern med lätthet slungade honom till marken. Richard, som märkt vad som tilldragit sig, hade emellertid stigit upp, och med föga större bestörtning, vrede eller oro i sitt ansiktsuttryck, än en vanlig människa skulle röja, då han stryker av sig och krossar en näsvis geting, upplyfte han stolen, varpå han suttit, och under utropet: »ha, din hund!» splittrade han nästan huvudet på lönnmördaren, som tvenne gånger utropade, först med hög och sedan med bruten röst: »Allah akbar!» Gud är segerrik! samt uppgav andan vid konungens fötter.
»Ni äro mig just ena uppmärksamma väktare» sade Richard i en försmädligt förebrående ton till sina bågskyttar, som, uppskrämda av det bullersamma uppträdet, nu förskräckta rusade in i hans tält; »just ena vaksamma skiltvakter, som låta mig göra ett sådant här bödelsarbete med egen hand! — Tyst allesammans och hören upp med ert vanvettiga larm! Ha ni aldrig sett en död turk förr? Hör hit — släpa det här aset utom lägret, hugg huvudet från kroppen och sätt det på en lans; men se noga efter, att ansiktet vändes mot Mekka, så att han lättare må kunna berätta den nedrige bedragare, på vars ingivelse han kommit hit, huru han uträttat sitt ärende. — Vad dig beträffar, min svarte och tystlåtne vän», tillade han och vände sig till nubiern — »men vad är det? Du är sårad — och med ett förgiftat vapen, det vill jag slå vad om, ty det där svaga kräket kunde ju ej hoppas giva en starkare dolkstöt, än att den blott skulle rispa lejonets hud. — Sug giftet ur hans sår, någon av er — det är oskadligt för läpparna, ehuru dödande, då det blandas med blodet.»
Soldaterna betraktade varandra oroligt och tveksamt; ty de, som eljest ingenting kunde förfära, avskräcktes likväl denna gång av farans ovanliga beskaffenhet.
»Vad nu slynglar», fortfor konungen, »äro ni så fina i munnen, eller frukta ni döden, eftersom ni söla så?»
»Inte att dö som karlar», svarade långa Allen, på vilken konungen sett under sitt tal; »men jag vill ej gärna dö som
16 — Talismanen.
