226
en förgiftad råtta för det där svarta nötets skull, som köper och säljes på marknaden som en stalloxe.»
»Hans nåd talar till folk om att suga gift», mumlade en annan soldat, »liksom det vore det samma som att säga: ‘svälj ett krusbär‘!»
»Nej», sade Richard, sjag har aldrig nett någon människa göra, vad jag ej skulle vilja göra själv.»
Och utan vidare omsvep och trots alla de kringståendes ivriga föreställningar, vilka han bemötte med: åtlöje, satte konungen av England, oaktat den svarta slavens vördnadsfulla motstånd, sina läppar till hans sår. Men så snart Richard gjorde ett uppehåll i denna för en konung så ovanliga förrättning, sprang nubiern hastigt ifrån honom, kastade ett skärp omkring armen, och gav genom lika vördnadsfulla som bestämda åtbörder tillkänna sin föresats, att ej tillåta monarken förnya ett så förnedrande göromål.
Även långa Allen lade sig emellan och förklarade, att om det vore nödvändigt att hindra konungen från att på nytt företaga en operation av detta. slag, så stode hans egna läppar, tänder och tunga negern — så kallade han nubiern — till tjänst, och att han hellre ville äta upp honom med hull och hår, än tillåta att konung Richards läppar åter skulle vidröra honom.
Neville, som inträdde jämte flere andra officerare, gjorde likaledes föreställningar däremot.
»5e så, gör inte något onyttigt väsen av en hjort, av vilken hundarna förlorat spåret, eller av en fara, då den är överstånden», sade konungen. »Såret är en obetydlighet, ty det blöder knappt — en arg katt skulle gjort en djupare skråma — och för min del behöver jag blott taga en drachma motgift, såsom ett försiktighetsmått, ehuru det är fullkomligt obehövligt.»
Så talade Richard, kanske litet skamflat över sin egen nedlåtenhet, ehuru den påkallades både av mänsklighet och tacksamhet. Men då Neville fortfor att tala om faran för hans höga person, tystade konungen honom.
»Tyst, jag ber dig — låt mig ej höra något mer härom! — Jag gjorde det blott för att visa dessa okunniga, fördomsfulla karlar, huru de böra biträda varandra, när dessa fega, uslingar komma emot oss med förgiftade dolkar och pilar. — Men», tillade han, för den här nubiern till ditt kvarter, Neville. Jag har ändrat min avsikt med hänseende till honom; låt noga draga försorg om honom. Men ett ord
