i ditt öra: se till, att han inte undkommer dig; han är mer än vad han synes. Låt honom njuta all frihet, bara han inte lämnar lägret. Och ni, köttfrätande, vinpimplande engelska bandhundar, gå tillbaka till er vakt och laga, att ni äro litet uppmärksammare. Inbilla er inte, att ni nu äro i ert eget ärliga hemland, där man talar, innan man slår till, och tar varann i hand, innan man börjar slåss. I vårt fädernesland går faran med blottat ansikte samt dragen klinga och utmanar den fiende, hon ämnar anfalla; men här utmanar hon er med en silkesvante i stället för en stålhandske, skär av er strupen med en turturduvsfjäder, sticker ihjäl er med en prästs spänntorn, eller stryper er med ett fruntimmers snörband. Gå er väg, håll edra ögon öppna och edra munnar igen, drick mindre och se bättre upp, eljest skall jag sätta edra glupande skrov på sådan förknappning, att till och med en skottes tåliga mage skulle knota däröver.»
Soldaterna gingo nedslagna och förödmjukade till sina poster, och Neville började föreställa konungen vådan av att låta deras försumlighet i sin vakthållning avlöpa så lätt, samt nödvändigheten av att statuera ett exempel i ett så betänkligt fall, som att tillåta en så misstänkt person som marabuten nalkas konungen så nära, att han kunnat använda sin dolk, då Richard avbröt honom. »Tala ej därom, Neville», sade han, »vill du, att jag skall utkräva ett strängare straff därför, att min person utsatts för en obetydlig fara, än därför, att Englands baner fått gå förlorat? Det har blivit bortstulet, stulet av en tjuv, eller utlämnat av en förrädare, utan att någon blodsdroppe flutit därför. — Min svarta vän, du kan utrannsaka förborgade ting, säger den lysande sultanen, men jag skulle vilja giva dig din egen vikt i guld, om du, genom att framkalla någon svartare än du själv, eller genom vad annat medel som helst, kunde visa mig den tjuv, som tillfogat min heder denna skymf. Vad säger du? Ha!»
Dumben syntes önska tala, men förmådde blott frambringa det ofullkomliga ljud, som är egendomligt för dem, vilka befinna sig i hans olyckliga belägenhet, varpå han lade armarna i kors över bröstet och såg på konungen med uttrycksfulla ögon, i det han nickade ett jakande svar på hans fråga.
»Huru?» sade Richard, med glad otålighet. »Vill du åtaga dig att uppdaga denna sak?»
Nubiern gjorde samma åtbörd som förut.
