Den här sidan har korrekturlästs

232

torde erinra sig, den olycklige riddaren av Leoparden, av konung Richard bortskänkt till den arabiska läkaren snarare såsom en slav än i någon annan egenskap, förvistes från korsfararnes här, i vars leder han så ofta och på ett så lysande sätt utmärkt sig. Han följde sin nya herre — ty så måste han nu kalla Hakim — till de moriska tälten, där denne hade sina följeslagare och tillhörigheter, med de förslöade känslorna hos en person, som nedfaller från spetsen av en brant höjd och, mot förmodan undsluppen med livet, just nätt och jämt är i stånd att släpa sig från det olyckliga stället, men utan att kunna göra sig något begrepp om vidden av de skador, han lidit. Då han anlände till tältet, kastade han sig, utan att yttra ett ord, på en bädd av beredda buffelskinn, som hans ledsagare utpekade för honom, och döljande ansiktet i sina händer, jämrade han sig överljutt, liksom hans hjärta hållit på att brista. Läkaren hörde honom, under det han gav befallning till sina talrika tjänare, att göra allt i ordning till deras avresa påföljande dagen före gryningen, och rörd av medlidande, avbröt han sin sysselsättning för att med korslagda ben nedsätta sig bredvid honom och på österländskt sätt söka trösta honom.

»Min vän», sade han, »var vid gott mod — ty vad säger poeten: ‘det är bättre för människan att tjäna en god herre, än att vara slav av sina egna otyglade lustar?‘ Ännu en gång, var vid gott mod; ty i motsats mot vad som var fallet med Ysouf Ben Yagoub, som såldes av sina bröder till en konung, nämligen Farao, konung av Egypten, har din konung skänkt dig till en, som skall vara dig såsom en broder.»

Sir Kenneth bemödade sig att tacka Hakim; men hans hjärta var för fullt, och de orediga ljud, som beledsagade hans misslyckade försök att tala, föranläto den välvillige läkaren att avstå från sina förtidiga bemödanden att trösta honom. Han lät sin nya tjänare eller gäst i ostörd ro överlämna sig åt sin sorg, och sedan han anbefallt alla nödiga tillredelser för deras avresa påföljande morgonen, nedsatte han sig på mattan i tältet och intog en tarvlig måltid. Sedan han sålunda vederkvickt sig, framsattes samma slags mat för den skotske riddaren; men ehuru slavarne läto honom förstå, att det skulle draga långt ut på morgondagen, innan de komme att göra halt för att förfriska sig, var sir Kenneth likväl ur stånd att övervinna den leda, han kände för allt slags föda, och kunde ej förmås att smaka något, utom en drick kallt vatten.