Han låg vaken, långt efter sedan hans arabiska värd förrättat sin vanliga andakt och gått till vila, och sömnen hade ännu ej infunnit sig vid midnattstimmen, då bland betjäningen en rörelse uppstod, varav han, ehuru den ej åtföljdes av något prat eller buller, likväl kunde förstå, att de höllo på att lasta kamelerna och bereda sig till avresan. Med undantag av läkaren, var sir Kenneth den siste som blev väckt av ett slags hovmästare, som klockan omkring tre på morgonen tillsade honom att stiga upp. Han lydde utan vidare svar och följde honom ut i månljuset, där kamelerna stodo lastade, och blott en ännu var ledig, som låg på knä och avvaktade sin börda.
Ett litet stycke från kamelerna stodo några färdigsadlade och betslade hästar, och då Hakim själv utkom, besteg han en av dem med så mycken vighet, som det hans stånd tillhöriga högtidliga allvaret tillät, och befallde att en annan häst, som han utpekade, skulle ledas fram åt sir Kenneth. En engelsk officer var även närvarande för att ledsaga dem genom korsfararnes läger och betrygga deras avfärd, och allt var färdigt för avresan. Emellertid nedtogs med synnerlig skyndsamhet tältet, vari de vilat, och lades, tillika med tältstängerna, på den sista kamelen, varpå läkaren högtidligt upprepade en vers ur koranen: »Gud vare vår ledsagare, och Mahomed vår beskyddare, så väl i öknen, som på det vattnade fältet», och hela karavanen satte sig genast i rörelse.
Då de färdades genom lägret, blevo de anropade av de särskilda skiltvakterna, vilka, allt efter den postande korsfararens större eller mindre trosnit, antingen stillatigande, eller med en frammumlad förbannelse över deras profet, läto dem passera. Slutligen hade de lämnat den sista bommen bakom sig, och karavanen ordnades för marschen med militäriska försiktighetsmått. Ett par ryttare framryckte såsom förtrupp, ett par höll sig ett bågskott bakefter, och så ofta marken tillät det, utskickades några man för att hålla utkik på flankerna. På detta sätt tågade de framåt, och då den sin ära och sin frihet berövade sir Kenneth vände sig om och vid månens sken skådade tillbaka på lägret med dess glimmande baner, varunder han hoppats vinna en ökad ryktbarhet, kunde han med skäl anse sig bannlyst såväl från ridderskapets tält som från kristenheten och — från Edith Plantagenet.
Hakim, som red vid hans sida, anmärkte med sitt vanliga tröstande sedespråk: »det är oklokt att se sig tillbaka,
