»Dåre», sade El Hakim, »deras första handling skulle bli att döda dig, om också blott för att dölja sitt fredsbrott.»
»I så fall får jag stå mitt kast», svarade sir Kenneth; »men jag bär ej de otrognas fjättrar ett ögonblick längre, än jag kan kasta dem av mig.»
»Då skall jag tvinga dig att följa mig», sade El Hakim.
»Tvinga!» svarade sir Kenneth vredgat. »Vore du ej min välgörare, eller en som visat sig vilja vara det, och vore det ej för det, att jag har ditt förtroende att tacka för att dessa händer, som du kunnat belägga med bojor, äro fria, så skulle jag visa dig, att tvång ej vore så lätt, så obeväpnad jag än är.»
»Nog, nog», svarade den arabiska läkaren; »vi förlora tiden, som börjar bli dyrbar.»
Som han sade detta, lyfte han armen i vädret och uppgav ett högt, genomträngande skri såsom en signal till sitt följe, vilket strax skingrades i lika många olika riktningar, som kulorna i ett radband, då snodden avslites. Sir Kenneth hade ej tid att iakttaga, vad som sedan följde; ty i samma ögonblick fattade El Hakim hans häst i tygeln och uppmuntrade sin egen, varpå båda på en gång satte av med blixtens hastighet, så att den skotske riddaren nästan berövades förmågan att andas och alldeles sattes ur stånd att, om han också velat det, hejda sin ledsagares ljungeldslika fart. Sir Kenneth var visserligen ifrån sin spädaste barndom övad i ridkonsten, men den snabbaste häst, han någonsin ridit, var en sköldpadda i jämförelse med den vise arabens båda hästar. De sparkade sanden bakefter sig, de tycktes sluka öknen framför sig, miltal flögo bort med minuter, och likväl tycktes deras styrka oförminskad och deras andedräkt lika fri, som då de först började sitt underbara lopp. Rörelsen var därjämte lika lätt som snabb, mer liknande en flykt genom luften än en ritt på jorden, och var ej beledsagad av någon obehaglig känsla, utom den svårighet att andas, som förorsakades av luftens motstånd under deras snabba fart, och den bävan, en person nödvändigt måste känna, som aldrig färdats med så förvånande hastighet.
Först sedan de på detta oerhörda sätt färdats ungefär en timme, och alla förföljare voro långt, långt bakom dem, saktade El Hakim äntligen farten och tillät hästarna gå i vanligt galopp, i det han med en röst, lika lugn och stadig som om han hela den förflutna timmen gått och spatserat, för skotten började utbreda sig i beröm över sina springares förträfflighet,
