Hos saracenen var denna förtrolighet en följd av hans ungdomsvanor; ty i de österländska krigiska stammarnas tält står soldatens häst näst efter och nästan i jämnbredd med hans hustru och barn, och hos den europeiske krigaren hade omständigheterna och själva nödvändigheten gjort hans stridshäst nästan till en vapenbroder. Hästarne läto därför villigt taga sig från sitt bete och sin frihet, samt gnäggade och frustade vänligt åt sina herrar, då dessa pålade dem deras sadelmundering för vidare resor och besvärligheter. Och under det de båda krigarne fullgjorde var och en sitt göromål, eller artigt hjälpte sin följeslagare, granskade de med uppmärksam nyfikenhet reskamratens mundering och anmärkte isynnerhet, vad som föreföll dem egendomligt i den andres sätt att sadla och betsla.
Innan de åter stego till häst för att fortsätta sin färd, fuktade den kristne riddaren ännu en gång sina läppar och doppade sina händer i den friska källan, under det han sade till sin hedniske reskamrat »jag skulle gärna vilja veta namnet på denna källa, så att jag må bevara den i tacksamt minne ty aldrig har vatten angenämare släckt en brännande törst, än min blivit det i dag.»
»Den kallas på arabiska språket med ett namn, som betyder Diamanten i Öknen», svarade saracenen.
»Och med rätta benämnes den så», sade den kristne. »Min hembygds dal har tusentals vattensprång; men ingen av dem skall stå mig i så kärt minne som denna ensliga källa, vilken utdelar sina flytande håvor, där de ej allenast äro ljuvliga, utan nästan oumbärliga.»
»Ni säger sant», sade saracenen; »ty förbannelsen vilar ännu över det där dödens hav, och varken människor eller djur dricka av dess vatten, ej heller av den flods, som underhåller det utan att fylla det, och detta så långt denna ogästvänliga ödemark räcker.»
De stego nu till häst och fortsatte sin färd genom den sandiga slätten. Middagens hetta var överstånden, och en svag vindfläkt mildrade något öknens ryslighet, ehuru den på sina vingar förde ett fint damm, som föga besvärade saracenen, ehuru det plågade hans tungt väpnade följeslagare, så att han hängde sin järnkask på sadelknappen och utbytte den emot den lätta ridmössa, som på tidens språk, till följd av dess likhet i formen med en vanlig mortel, kallades en mortier. De redo en stund stillatigande vid varandras sida,
