248
dess varje skäggstrå krökte och snodde sig, liksom vreden givit det liv. Men den skotske riddaren, som uthärdat Richards lejonvrede, var oförfärad vid den uppretade saracenens tigerraseri.
»Vad jag har sagt», svarade han, med korslagda armar och oförsagd blick, »skulle jag försvara till häst och fot emot alla människor på jorden, och anse det som den ej minst berömliga bedrift i min levnad att med mitt goda bredsvärd förfäkta det emot ett tjog sådana handskäror och nålar.» Härvid pekade han på emirens sabel och dolk.
Medan Kenneth talade, återvann saracenen så pass mycket sin fattning, att han tog handen ifrån dolken, liksom denna åtbörd varit oavsiktlig; men vreden sjöd ännu inom honom.
»Vid profetens svärd», sade han, »som är nyckeln till både himmel och helvete, den frågar ej mycket efter sitt liv, som talar som du, broder! Tro mig, att om dina händer vore fria, som du kallar det, skulle en enda rättrogen ge dem så mycket att sköta, att du snart skulle önska dem fjättrade med handklovar igen.»
»Förr skulle jag önska dem avhuggna vid axlarna», svarade sir Kenneth.
»Gott. Dina händer äro bundna för det närvarande», sade saracenen, i en vänligare ton, »bundna genom din egen ädla ridderliga känsla, och jag ämnar ej heller nu försätta dem i frihet. Vi ha en gång förr prövat varandras styrka och mod, och vi torde ännu en gång komma att mötas på stridsfältet; och skam få den, som då blir den förste att skiljas från sin fiende! Men nu äro vi vänner, och jag väntar mig din hjälp, i stället för hårda ord och trotsiga utmaningar.»
»Vi äro vänner», upprepade skotten, och en tystnad uppstod, varunder den häftige saracenen gick av och an i tältet, liksom lejonet, vilket efter en häftig uppretning säges begagna denna avsvalningsmetod för sitt upphetsade blod, innan det lägger sig till vila i sin kula. Den kallare européen bibehöll oförändrat samma ställning och uppsyn, ehuru han tvivelsutan även bemödade sig att kväva de vreda känslor, som så oväntat blivit uppväckta.
»Låt oss lugnt samspråka härom», sade saracenen. »Jag är, som du vet, läkare, och det är skrivet, att den, som önskar sina sår läkta, ej bör bäva, då läkaren vidrör och undersöker dem. Ser du, jag ämnar nu lägga mitt finger på ditt sår. Du älskar denna Melek Rics fränka. — Uppslå den
