broder skall kunna upptäcka dig, om du lyder mina råd. Du har sett mig utföra svårare saker. Den, som kan återkalla de döende från dödsskuggans mörker, kan lätt sprida ett töcken för de levandes ögon. Men märk — vid denna tjänst är likväl fäst det villkoret, att du avlämnar ett brev från Saladin till Melek Rics brorsdotter, vars namm det är lika svårt för våra österländska läppar att uttala, som hennes skönhet är förtjusande för våra ögon.»
Sir Kenneth teg en stund, innan han svarade, och saracenen, som märkte hans tvekan, frågade honom, om han fruktade att framföra detta brev.
»Ej, om jag också skulle dö därför», svarade sir Kenneth. »Jag övertänker blott, om min heder tillåter mig att framföra sultanens brev, eller om det anstår lady Edith att emottaga ett sådant brev från en hednisk furste.»
»Vid Mahomeds huvud och vid en krigares heder, vid graven i Mekka och vid min faders själ», sade emiren, »svär jag dig, att brevet är skrivet i all heder och aktning. Förr skulle näktergalens sång förtorka den rosenbuske, han älskar, än sultanens ord skulle såra den älskvärda engelska prinsessans öron.»
»Då», sade riddaren, »skalt jag framföra sultanens brev lika troget, som om jag vore hans födde vasall; välförståendes, att utom denna enkla tjänst, som jag redligt skall fullgöra, han allraminst av mig bör vänta råd eller bemedling vid detta besynnerliga frieri.»
»Saladin är ädelmodig», svarade emiren, »och sporrar ej en villig häst till ett språng, som han ej kan verkställa. Kom med mig in i mitt tält», tillade han, »så skall du strax bli utrustad med en förklädning, lika outrannsaklig som midnatten, så att du kan vandra till nazarenernas läger lika trygg, som om du hade Giouagis‘[1] signet på ditt finger.»
- ↑ Förmodligen Gyges‘ ring.
