på jorden, gåvo konungen och sinnebilden av hans befäl sina välsignelser, i stället för annan hyllning.
De långa kolonnerna tågade fram i oavbruten följd, och ehuru förminskade genom så många orsaker, tycktes de likväl ännu vara en järnhär, för vilken Palestinas erövring tycktes vara en lätt sak. Soldaterna, eldade av medvetandet om förenad styrka, sutto upprätta i sina stålsadlar, medan trumpeternas toner tycktes ljuda glättigare, och de av vila och gott furage vederkvickta hästarne tuggade på sitt betsel och stoltare trampade jorden. Trupp efter trupp ryckte de framåt med flygande baner, blixtrande lansar och fladdrande hjälmbuskar, i en lång rad — utgörande en här av olika nationer, ansiktsfärg, språk, vapen och utseende, men alla för ögonblicket eldade av den heliga, men svärmiska föresatsen att befria Zions bedrövade dotter ur hennes träldom samt att ifrån otrogna hedningars ok förlossa den helgade jord, som trampats av människones son; och det måste medgivas, att, om det slags artighet, som nu visades den engelska konungen av så många krigare, vilka ej voro honom någon huldskap skyldige, under andra omständigheter kunnat anses innebära något förödmjukande, krigets orsak och beskaffenhet likväl i så hög grad överensstämde med hans ridderliga karaktär och ryktbara vapenbragder, att anspråk, som vid varje annat tillfälle kanske skulle påyrkats, här glömdes, och den tappre villigt betygade sin vördnad för den tappraste, så mycket mer, som detta var ett krigståg, där det ihärdigaste, oförskräcktaste mod erfordrades för att kunna vinna framgång.
Konungen satt till häst i halva backsluttningen, med en stormhatt på huvudet, vilken, prydd med en krona lämnade hans manliga ansikte alldeles obetäckt, under det han med lugnt, uppmärksamt öga betraktade varje led, som passerade honom, och besvarade anförarnes hälsning. Hans tunika var av himmelsblått sammet, broderad med silver, och hans byxor av karmosinrött siden, med utskärningarna och pikeringarna av gyllenduk. Vid hans sida stod den förmenta ethiopiska slaven, med den ädla hunden i ett jaktkoppel. Denna omständighet väckte ingen uppmärksamhet; ty flere av korstågets furstar hade efterapat saracenernas barbariska ståt och infört svarta slavar i sin hovstat. Över konungens huvud svajade det stora baneret, och ehuru han allt emellanåt kastade en blick på det, så tycktes det, som om denna ceremoni varit likgiltig för honom personligen, och som om han endast an-
