254
sett den för viktig såsom en upprättelse för den skymf, som tillfogats hans rikes värdighet. I bakgrunden, i ett för tillfället på kullens topp uppbyggt trätorn, hefunno sig drottning Berengaria och hennes förnämsta hovdamer. Konungen såg tid efter annan ditåt, samt riktade emellanåt sina blickar även på nubiern och hans hund, men blott när sådana anförare nalkades, vilka han antingen i anledning av föregående misshälligheter misstänkte såsom delaktiga i banerstölden, eller av andra skäl ansåg i stånd att kunna begå ett så lågt brott.
Han såg således ej åt det hållet, när Philip August av Frankrike nalkades i spetsen för sitt lysande franska kavalleri. Tvärtom red han mot den franske konungen, så att de möttes på halva vägen, där de båda monarkerna så artigt hälsade på varandra, att man skulle kunnat tro, att de möttes i broderlig jämlikhet. Anblicken av Europas båda största och mäktigaste konungar, som sålunda offentligt ådagalade sin enighet, framkallade dundrande bifallsrop från korsfararhären, vilka hördes på flera mils avstånd och kommo de kringströvande arabiska spejarne att skynda till Saladins läger med den underrättelsen, alt den kristna hären var i antågande. Men vem, utom konungarnes konung, kan väl läsa i monarkers hjärtan? Under denna skenbara artighet hyste Richard missnöje och misstankar mot Philip, vilken å sin sida tänkte på att med sin armé lämna korsfararhären och låta Richard på egen hand lyckas eller misslyckas i det heliga företaget.
Olika var Richards uppsyn, när templets riddare och väpnare nalkades i sina mörka rustningar — män, vilkas ansikten Palestinas sol färgat bruna som asiaters, och som genom den utmärkta beskaffenheten av sina rustningar och sina hästar vida överträffade till och med Englands och Frankrikes utvaldaste trupper. Konungen kastade en hastig blick på nubiern; men denne stod stilla, och hans trogna hund satt vid hans fötter och beskådade med en klok, förnöjd blick de krigiska leder, som nu marscherade förbi dem. Konungens blick vändes åter på de ridderliga tempelherrarne, då deras stormästare begagnade sim blandade egenskap och såsom präst gav Richard sin välsignelse, i stället för att såsom befälhavare betyga honom sin vördnad.
»Den där dumdryga amfibiska skurken agerar munk med mig», sade Richard till greven av Salisbury; »men vi skola låta det passera, Långsvärd! Kristenheten får ej för ett lappri
