Den här sidan har korrekturlästs
259

även, att drottningen och hennes damer blivit så skrämda av larmet, att en av dem svimmat.

Rådet församlades på utsatt tid. Konrad hade emellertid avlagt sin nedsmutsade dräkt och därmed även den blygsel och förvirring, som trots hans kvickhet och fyndighet i början överväldigat honom till följd av den sällsamma händelsen och plötsliga anklagelsen. Han bar nu furstlig skrud och inträdde i rådskammaren, åtföljd av ärkehertigen av Österrike, tempel- och johanniterordnarnes stormästare, samt åtskilliga andra potentater, som gåvo sig sken av att vilja understödja och försvara honom, huvudsakligast kanske av politiska skäl, eller för det de hyste en personlig fiendskap mot Richard.

Denna skenbara enighet till Konrads förmån inverkade ej det ringaste på Richard. Han inträdde i rådet med sin vanliga likgiltiga uppsyn och i samma dräkt, vari han nyss stigit av hästen. Han kastade en vårdslös, nästan föraktlig blick på anförarne, vilka med studerat deltagande ordnat sig kring Konrad, liksom de antagit sig hans sak, och anklagade Konrad av Montserrat i de bestämdaste ordalag för att hava stulit Englands baner och sårat det trogna djur, som velat försvara det.

Konrad steg dristigt upp för att svara och bedyrade sin oskuld till det brott, varför han anklagades, och det, som hans ord föllo sig, trots både människa och djur, kung och hund.

»Broder av England», sade Philip, vilken gärna uppträdde som medlare inom rådsförsamlingen, »detta är en ovanlig beskyllning. Vi ha ej hört er påstå er äga någon annan egen kännedom om denna sak, än att er tro grundar sig på denna hunds beteende mot markisen. Helt säkert bör en riddares och en furstes ord gälla mer än en hunds skällande.»

»Kunglige broder», svarade Richard, »kom ihåg, att den Allsmäktige, som givit oss hunden till en deltagare i våra nöjen och mödor, begåvat honom med en ädel natur, som är ur stånd till varje svek. Han glömmer varken vän eller fiende, han ihågkommer noga både välgärning och oförrätt. Han har en del av människans förstånd, men ej av människans falskhet. Ni kan köpa en soldat för att med sitt svärd dräpa en människa, eller ett vittne för att taga ett liv genom falskt viltnesbörd; men ni kan ej få en hund att bita sin välgörare — han är människans vän, så framt hon ej med skäl ådrar