260
sig hans fiendskap. Kläd den där markisen i vilken påfågelsdräkt som helst, vanställ hans utseende, förändra hans hy med färger och droger, göm honom bland hundra människor, och jag vågar min spira på, att hunden skall upptäcka honom och uttrycka sin vrede på samma sätt, som ni i dag sett honom göra. Detta är ej den första händelse av detta slag, huru sällsam den än är. Mördare och rövare ha förr än nu blivit förvunna och lidit döden på dylika bevis, om vilka man sagt, att det var Guds finger. I ditt eget land, kunglige broder, blev saken vid ett dylikt tillfälle avgjord medelst envig mellan hunden som kärande och människan som svarande, och det i fråga om ett mord. Hunden segrade, mannen bekände brottet och avlivades. Tro mig, kunglige broder, att hemliga brott ofta blivit uppdagade även genom livlösa tings vittnesbörd, för att ej tala om djur, vilka i instinktlik skarpsinnighet stå långt under hunden, som är vårt släktes vän och följeslagare.»
»Ett sådant envig», svarade Philip, »har verkligen ägt rum under en av våra företrädares regering, vilken Gud vare nådig! Men det var i forna dagar, och ej heller kunna vi anse det som ett lämpligt prejudikat för förevarande fall. Den ifrågavarande svaranden var en man av ringa rang och anseende, hans anfallsvapen blott en klubba, och hans försvarsvapen en skinnrock. Men vi kunna ej förnedra en furste ända därhän, att tvinga honom att begagna så grova vapen eller inlåta sig i en så skymflig strid.»
»Det har heller aldrig varit min mening», inföll konung Richard; »det vore oärligt spel att våga den förträfflige hundens liv mot en sådan falsk förrädares, som denne Konrad visat sig vara. Men där ligger vår egen handske — vi utmana honom till envig på det vittnesbörd, vi framdragit mot honom. — En konung måste åtminstone vara mer än jämngod med en markis.»
Konrad gjorde sig ej någon brådska med att upptaga den stridspant, Richard kastat mitt bland församlingen, och konung Philip hann svara, innan markisen gjorde någon rörelse för att fatta handsken.
»En konung», sade han, »är lika mycket över markis Konrad, som det vore under dennes värdighet att strida med en hund. — Broder Richard, detta kan ej tillåtas. Du är vår anförare i detta krigståg, kristenhetens sköld och svärd.»
»Jag protesterar mot en sådan strid», sade den vene-
