Den här sidan har korrekturlästs
261

tianske provediteren, »sa framt ej konungen av England betalar de femtio tusen byzantiner, han är skyldig republiken. Det är tillräckligt att äventyra vår fordran, ifall vår gäldenär skulle falla för hedningarnes svärd, utan den ytterligare risken, att han skulle dödas i tvister mellan kristna, för hundars och baners skull.»

»Och jag», sade Wilhelm Långsvärd, greve av Salisbury, »protesterar i min ordning mot att min kungliga broder i en sådan sak vedervågar sitt liv, som är engelska folkets egendom. Se här, ädle broder, återtag din handske och tro, att blott vinden blåst den ur din hand. Min skall ligga där i dess ställe. En konungason, ehuru med tvärbalken över sin sköld, är åtminstone jämngod med den där markattan till markis.»

»Furstar och ädlingar», sade Konrad, »jag vill ej antaga konung Richards utmaning. Han har blivit utvald till vår anförare mot saracenerna, och om han kan stå till svars inför sitt samvete, för det han av en så ringa anledning utmanar en bundsförvant, kan mitt åtminstone ej tillåta mig att mottaga den. Men vad hans naturliga broder, Wilhelm av Woodstock beträffar, eller mot vilken annan som helst, som i hans ställe upptager eller vågar ikläda sig ansvaret för denna skändliga anklagelse, är jag färdig att försvara min heder inom skrankorna och bevisa eho det vara må, som därför beskyller mig, att han är en falsk lögnare.»

»Markisen av Montserrat», sade ärkebiskopen av Tyrus, »har talat som en klok och förståndig herre, och i mitt tycke kunde tvisten härmed vara avslutad, utan vanheder för någondera parten.»

»Jag tycker också, att den kan på detta sätt avslutas», sade konungen av Frankrike, »om blott konung Richard vill återkalla sin anklagelse, såsom grundad på alltför svaga skäl.»

Philip av Frankrike», svarade Lejonhjerta, »mina ord skola aldrig göra mina tankar så mycken orätt. Jag har anklagat denne Konrad för att såsom en tjuv under nattens mörker ha bortstulit sinnebilden av Englands värdighet. Ännu tror och beskyller jag honom därför, och om en dag utsättes för striden, så var övertygad om, att jag, eftersom Konrad ej vill möta mig, nog skall finna en kämpe, som uppträder till försvar för mitt påstående; ty du, Wilhelm, får ej, utan vår särskilda tillåtelse, draga ditt långa svärd i denna tvist.»

»Som min rang gör mig till skiljedomare i denna högst ledsamma sak», sade Philip av Frankrike, »utsätter jag femte