262
dagen ifrån denna till sakens avgörande på riddarevis genom envig, och åligger det Richard, konung av England, att inställa sig genom sin kämpe, såsom kärande, och Konrad, markis av Montserrat, i egen person, såsom svarande. Men det får jag säga, att jag ej vet, var vi skola finna någon neutral plats, där enviget kan utkämpas; ty det får ej ske i närheten av detta läger, där vardera partens soldater lätt kunde råka i nappatag med varandra.»
»Det vore så gott», svarade Richard, »att ta den kunglige Saladins ädelmod i anspråk; ty så hedning han är, har jag aldrig känt någon ädlare riddare än han, eller någon, åt vars redlighet vi tryggare kunna anförtro oss. Jag säger detta för deras skull, som befara olyckor, ty vad mig angår, så var jag träffar min fiende, där slåss jag.»
»Må ske», sade Philip; »vi skola underrätta Saladin härom, ehuru vi därigenom visa vår fiende den olycksaliga oenighetsanda, som vi hellre borde söka dölja även för oss själva, om det vore möjligt. Emellertid upplöser jag denna församling och ålägger er alla, såsom kristna män och ädle riddare, att I ej låten denna bedrövliga tvist åstadkomma vidare kiv i lägret, utan ansen den såsom högtidligen hänskjuten under Guds döm, hos vilken var och en av eder i sin stad bör bedja om segerrn åt den, som har sanningen på sin sida, och därmed ske Hans vilje!»
»Amen, amen!» svarades från alla håll, under det tempelherrn viskade till markisen: »Konrad, skulle du ej vilja tillägga en bön för din befrielse ur hundens våld, som det står i psaltaren?»
»Tig du», svarade markisen; »det går en skvallrande demon omkring, som bland annat kunde berätta, huru långt du driver din ordens valspråk — feriatur leo!»
»Du ämnar således stå dusten?» sade tempelherrn.
»Tvivla ej därpå», sade Konrad. »Jag skulle visserligen ej gärna mött Richards egen järnarm, och jag blygs ej att tillstå, att jag är glad att slippa strida mot honom. Men från och med hans naturliga bror och vidare nedåt, finnes det ingen i hans här, som jag fruktar att möta.»
»Det är bra, att du är säker på din sak», fortfor tempelherrn, »och i så fall ha den där hundens tänder gjort mer till detta fursteförbunds upplösande, än både dina ränker och charegitens dolk. Ser du, huru Philip, under en tillgjort fördystrad panna, ej kan dölja den belåtenhet han kän-
