264
tigt för oss båda att veta, huruvida du eller jag — Visheten eller Dårskapen — ha största makten med honom.»
»Han sade till markisen och till stormästaren», svarade Spruch-Sprechern, »att han var ledsen vid detta krig och gärna såge, att han vore väl hemma igen.»
»Det är ett ståndkast och räknas för ingenting i spelet», sade narren; »det var mycket klokt tänkt, men en stor dårskap att säga det åt andra. — Fortfar.»
»Hm!» sade Spruch-Sprechern; »han sade vidare, att Richard ej var tapprare än andra, eller så särdeles skicklig på tornerbanan.»
»Vid mitt träsvärd», sade Schwanker, »detta var en ofantlig dårskap. — Vidare i texten!»
»Nej, jag är något glömsk av mig», svarade vishetsmannen — »men tyst, han bjöd dem på en flaska Nierensteiner.»
»Det har ett sken av klokhet i sig», sade Jonas, »och du kan uppföra det i ditt kredit tills vidare; men om han dricker för mycket, som nog är troligt, så överför jag det på mitt. — Ingenting vidare?»
»Ingenting, som förtjänar nämnas», svarade talaren, »utom att han ångrade, att han ej begagnat tillfället att möta Richard inom skrankorna.»
»Anfäkta och regera!» sade Jonas, »detta var då ett så dåraktigt skryt, att jag nästan blygs att vinna spelet därpå. — Men så stor han än är, skola vi likväl följa honom, högst vise Spruch-Sprecher, för att få vår andel av Nierensteinern.»
TJUGUFEMTE KAPITLET.
Den svaghet, som du förevitar mig,
du dig en gång att tillbe torde lära,
ty ej så högt jag skulle älska dig,
om högre jag ej älskade min ära.
Montrose.
Då konung Richard återkom till sitt tält, befallde han, att nubiern skulle införas till honom. Denne inträdde med sin vanliga vördnadsfulla hälsning och förblev därefter stående
