inför konungen i den ödmjuka ställningen av en slav, som avvaktar sin herres befallningar. Det var hans lycka, att bibehållandet av hans roll fordrade, att hans ögon voro fästa på golvet; ty han skulle tilläventyrs haft svårt att uthärda den skarpa blick, varmed Richard en stund stillatigande betraktade honom.
»Du är tämligen hemmastadd i jaktkonsten», sade konungen efter en stunds tystnad, »och har drivit upp ditt villebråd och bragt det att hålla stånd, lika skickligt, som om själva Tristrem undervisat dig. Men det är ej nog härmed — det måste också fällas. Jag själv skulle bra gärna fällt mitt jaktspjut emot det; men till följd av vissa konsiderationer, vill det synas, som om jag måste avstå därifrån. Du kommer nu att återvända till sultanens läger med ett brev, vari jag av hans artighet utber mig, att han måtte utse någon neutral plats för denna ridderliga bragd och, om han så skulle finna för gott, sammanträffa med oss för att åskåda densamma. Nu har det fallit mig in, att du i nämnda läger kanske kunde finna någon riddare, som, av kärlek till sanningen och begär att inlägga ära, ville strida med den där förrädaren Montserrat.»
Nubiern upplyfte ögonen och fäste dem på konungen med ett uttryck av eldigt mod, varpå han höjde dem mot himmelen med en sådan högtidlig tacksamhet, att tårarne glänste i dem; därefter böjde han ånyo ned huvudet, såsom ett tecken, att han skulle söka uppfylla konungens vilja, och återtog sin vanliga ödmjuka och uppmärksamma hållning.
»Det är bra», sade konungen. »Jag förstår din önskan att härutinnan göra mig till viljes, och jag måste tillstå, alt det är högst angenämt att hava en sådan mållös tjänare som du, vilken varken kan motsäga våra beslut, eller begära förklaring däröver. En engelsman skulle i ditt ställe givit mig sitt trumpna råd att anförtro striden åt någon god lans vid mitt eget hov, där alla, ända ifrån min broder Långsvärd och hela raden nedåt, brinna av begär att få förfäkta min sak; och en sladdrande fransman skulle gjort tusentals försök att upptäcka, varför jag såg mig om efter en kämpe från de otrognas läger. Men du, min tystlåtne budbärare, kan uträtta mitt ärende, utan att utforska eller begripa det; hos dig är höra detsamma som att lyda.»
En bugning och en knäböjning voro nubierns lämpliga svar härpå.
