trogen vapendragare, för vars liv jag gör denna pilgrimsfärd, ligger nu på sjuksängen.»
»Kristen», sade Shirkohf, »här har jag fem pilar i mitt koger, var och en försedd med en örnfjäder. Om jag sklckar en av dem till mina tält, stiga tusen krigare till häst — skickar jag en till, reser sig ett lika antal — med de fem befaller jag över femtusen man, och om jag skickar min båge, skola tiotusen beridna ryttare komma öknen att darra. Och med dina femtio följeslagare har du kommit för att inkräkta ett land, där jag är en bland de ringaste.»
»Vid det heliga korset, saracen», sade den västerländske krigaren »innan du skryter, så borde du veta, att en stålhandske kan klämma ihjäl en hel näve getingar.»
»Ja, men den måste först få fatt i dem», sade saracenen med ett småleende, som torde kunnat bliva vådligt för deras nya förbund, om han ej ombytt ämne genom, att tillägga: »och är tapperhet så högt värderad bland de kristna furstarne, att du, som är så utblottad på ägodelar och soldater, kan, som du nyss gjorde, erbjuda dig att vara min beskyddare och försvarare i dina bröders läger?»
»Vet, saracen», sade den kristne, »att namnet av riddare och adelsman berättigar sin innehavare att ställa sig i jämnbredd även med de mäktigaste regerande furstar i allt, som ej rör kunglig myndighet och makt. Om själva Rlchard av England sårade en lika fattig riddares heder som jag, kunde han ej enligt ridderskapets lagar vägra att inlåta sig i tvekamp med honom.»
»Jag tycker det skulle vara roligt att åse ett så sällsamt skådespel», sade emiren, »vari ett läderbälte och ett par sporrar ställde den ringaste i jämnbredd med den mäktigaste.»
»Du måste tillägga: ett fritt blod och ett oförfärat hjärta», sade den kristne, »så har du kanske ej sagt osant.»
»Och umgås ni lika fritt med edra hövdingars och anförares fruntimmer?» frågade saracenen.
»Gud förbjude», sade riddaren av Leoparden »att den fattigaste riddare i kristenheten ej skulle äga rätt att i all hederlig tjänst helga sitt hjärta och sitt svärd, sina bragders ryktbarhet och sin själs hela tillgivenhet åt den skönaste prinsessa, som någonsin burit krona på sin panna.»
»Blott för en liten stund sedan», sade saracenen, »beskrev du kärleken som hjärtats högsta skatt — utan tvivel har du ägnat den åt ett högt och ädelt föremål?»
