Den här sidan har korrekturlästs

268

ack, då jag är en verklig slav, med en fläck av vanheder på vad som en gång var min sköld? Jag göra detta? Han känner mig föga. Dock tackar jag honom för ett tillfälle, som torde göra oss alla bättre bekanta med varandra.»

Då han kommit till denna slutsats, stannade de utanför ingången till drottningens tält.

De insläpptes naturligtvis av vakterna, och Neville, som kvarlämnade nubiern i ett litet rum eller förmak, vilket denne blott allt för väl ihågkom, ingick i drottningens vanliga audiensrum. Han framförde sin konungs befallning med en låg, vördnadsfull röst, i vars tonfall det icke fanns något av den plumpa rättframheten hos de Vaux, för vilken Richard var allt, men hela det övriga hovet, själva Berengaria inbegripen, ett intet. Ett gapskratt följde, då Neville framfört sitt ärende.

»Huru ser han ut, den där nubiske slaven, som är sultanens ambassadör i ett dylikt uppdrag? Som en neger, de Neville, inte sant?» sade en fruntimmersröst, vilken lätt igenkändes som Berengarias. »Är han inte, de Neville, en neger, med svart hy, ett huvud, krulligt som en gumses, platt näsa och tjocka utstående läppar — vad, sir Henry?»

»Hennes majestät får inte glömma benen», sade en annan röst, »böjda utåt, som en saracens sabel.»

»Snarare som Cupidos båge, eftersom han kommer i älskogsärende», sade drottningen. »Kära Neville, du plägar alltid vara färdig att göra oss stackars fruntimmer till viljes, som ha så litet, varmed vi kunna fördriva tiden. Vi måste se denna kärleksambassadör. Jag har sett många turkar och morer, men aldrig någon neger.»

»Jag är beredvillig att lyda ers nåds befallningar, blott ni vill urskulda mig därför hos min konung», svarade den medgörlige riddaren. »Jag kan likväl försäkra ers nåd, att ni får se något helt annat, än vad ni väntar.»

»Så mycket bättre — fulare än vi kunna föreställa oss, och likväl denna tappre sultans utvalde kärleksbudbärare!»

»Vågar jag bönfalla hos ers majestät», sade lady Kalista, »att riddaren må tillåta oss föra denna budbärare genaste vägen till lady Edith, för vilken hans kreditiv äro ämnade? Vi ha redan hållit på att svårt nog få plikta för ett dylikt skämt.»

»Plikta?» upprepade drottningen föraktligt. »Dock, du kan ha rätt, Kalista, i din påminnelse om försiktighet; låt denna