nubier, som han kallas, först uträtta sitt ärende hos vår kusin. För övrigt är han ju stum — är det inte så, Neville?»
»Jo, nådig fru», svarade riddaren.
»Vad de österländska damerna hava för ett kungligt nöje», sade Berengaria, »som uppvaktas av personer, inför vilka de kunna säga vad som helst, utan att desse kunna omtala någonting, varemot i vårt läger, såsom prelaten av sankt Juda plägar säga, luftens fåglar framföra vartenda ord.»
»Emedan», sade de Neville, »ers nåd glömmer, att hon talar inom linneväggar.»
Rösterna sänktes vid denna anmärkning, och efter någon viskning återkom riddaren till nubiern samt tecknade åt honom att följa sig. Han lydde, och Neville förde honom till ett tält, uppslaget något avsides från drottningens och, som det tycktes, för lady Ediths och hennes uppvaktnings bekvämlighet. En av hennes koptiska tjänstepigor emottog Nevilles budskap, och efter ett par minuter infördes nubiern till lady Edith, medan Neville stannade utanför tältet. Slavinnan, som införde honom, gick ut på ett av sin matmor givet tecken, och det var med största ödmjukhet, ej allenast i sin hållning, utan även i sitt innersta hjärta, som den olycklige, besynnerligt förklädde riddaren nedföll på ena knäet, med ögonen fästa på golvet och armarna korslagda över bröstet, liksom en brottsling, vilken avbidar sin dom. Edith var klädd på samma sätt, som då hon emottog konung Richard, och hennes långa, genomskinliga, svarta slöja hängde omkring henne som en sommarnatts skymning över en vacker nejd, vilken förkläder och fördunklar de skönheter, den ej kan dölja. Hon höll i handen en silverlampa, vars låga underhölls av något slags välluktande sprit, som brann med ett ovanligt klart sken.
Då Edith kom den knäböjande och orörliga slaven på ett steg nära, höll hon lampan emot hans ansikte, liksom för att uppmärksammare granska hans anletsdrag, varefter hon gick ifrån honom och ställde lampan så, att skuggan av hans profil föll på det bredvid hängande förhänget, i det hon med en stadig, men mycket sorgsen röst sade:
»Är det ni? Är det verkligen ni, tappre riddare av Leoparden, ädle sir Kenneth av Skottland, är det verkligen ni? Förklädd till slav — omgiven av hundratals faror?»
Då riddaren så oväntat hörde sig tilltalas av sin dam med en röst, vars deltagande ton nästan närmade sig ömhet,
