Den förklädde riddaren gjorde en åtbörd, liksom han på en gång beklagat sin egen belägenhet och besvurit henne att ej vredgas på honom, medan han i detsamma räckte henne sultanens brev, vilket som vanligt var insvept i dyrbart siden och gyllenduk. Hon mottog brevet och beskådade det vårdslöst samt lade därefter bort det, i det hon ännu en gång fäste sina ögon på riddaren och med låg röst sade: »ej en gång ett ord för att uträtta ditt ärende till mig?»
Han tryckte båda händerna mot pannan, liksom för att antyda, huru djupt det smärtade honom att ej kunna lyda henne; men hon vände sig i vredesmod ifrån honom.
»Bort!» sade hon. »Jag har talat nog — allt för mycket — till en, som ej vill kosta ett enda ord på mig till svar. Bort! och kom ihåg, att, om jag förorättat dig, jag också pliktat därför; ty om jag varit det olyckliga medlet att neddraga dig från en ärofull samhällsställning, har jag under detta samtal glömt mitt eget värde och förnedrat mig i dina och mina egna ögon.»
Hon betäckte sina ögon med handen och tycktes häfttigt upprörd. Sir Kenneth ville nalkas; men hon vinkade åt honom att gå tillbaka.
»Tillbaka, du, vars själ himmeln lämpat till ditt nya stånd. Var och en, som vore mindre feg och slö än en förslavad dumbe, skulle hava yttrat ett tacksamt ord, om det ock blott varit för att försona mig med min egen förnedring. — Varför dröjer du? — Bort!»
Nästan ofrivilligt kastade den förklädde riddaren en blick på brevet, liksom för att ursäkta sig, för det han kvardröjde. Hon ryckte det till sig och sade i en spotsk och föraktlig ton: »jag hade glömt — den undergivne slaven avvaktar svaret på sin beskickning. Vad är detta? — Från sultanen!»
Hon genomögnade hastigt brevet, som var skrivet både på arabiska och franska, och då hon slutat läsningen, svarade hon med ett bittert skratt:
»Nå, detta övergår all föreställning! Ingen taskspelare kan åstadkomma en så behändig förvandling! Hans gyckelverk förvandla zekiner och byzantiner till duyter och maravedis[1]; men kan han väl med hela sin konst omskapa en kristen riddare, vilken alltid ansågs såsom en bland de tappraste i korsfararnes här, till en hednisk sultans stoftkyssande
- ↑ Gamla myntslag.
