272
slav, som, glömsk av både religionens och ridderskapets heliga lagar, framför sin herres oförskämda anbud till en kristen jungfru? Men vad tjänar det till att tala med en hednisk hunds tjänstfärdiga slav? Säg din herre, då hans piska givit dig igen målet, vad du sett mig göra.» I detsamma kastade hon sultanens brev på golvet och trampade därpå. »Och säg honom, att Edith Plantagenet föraktar en odöpt hednings hyllning.»
Med dessa ord ämnade hon skynda ifrån honom, då riddaren i kvalfull ångest knäföll vid hennes fötter och vågade fatta hennes klänning för att kvarhålla henne.
»Har du ej hört mitt svar, du slöe slav?» sade hon eftertryckligt och vände sig om. »Säg den hedniske sultanen, din herre, att jag i lika hög grad föraktar hans frieri, som de vördnadsbetygelser, vilka visas mig av en ovärdig avfälling från religion och ridderlighet, från Gud och sin dam!»
Med dessa ord slet hon sig lös ifrån honom och lämnade tältet.
I detsamma ropade Nevilles röst honom utifrån. Utmattad och förkrossad av de kval, han utstått under detta samtal och som han endast kunnat avböja genom brytandet av sitt högtidliga löfte till konung Richard, snarare stapplade än gick den olycklige riddaren efter den engelska baronen, tills de anlände till det kungliga tältet, utanför vilket en skara ryttare nyss stigit av hästarna. Det var ljus och rörelse i tältet, och då Neville inträdde med sin förklädda följeslagare, funno de konungen samt åtskilliga av hans hovmän sysselsatta att välkomna de främmande.
