TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
»Städs skall jag gjuta sorgens tår,
dock ej jag sörjer fjärran vän;
på nytt kan blomstra glädjens vår
de skilda kunna mötas än.
»De döda ej begråter jag,
ty deras smärta är förbi;
jag dem skall återse en dag
och sedan aldrig skiljas vi.»
Vad värre var än söndring, död,
den stolta dam av ädel stam
begrät med heta tårars glöd:
Sin hjältes fall, sin älsklings skam
Ballad.
Richards starka, manliga röst hördes glättigt utropa: »Thomas de Vaux, käcke Thom av Gilsland! Vid kung Henriks huvud, är du mig inte lika välkommen, som någonsin vinflaskan för en lustig broder! Jag vet knappt, huru jag skulle kunna uppställa min slagordning, om jag ej hade din tjocka figur som landmärke för att uppställa mina linjer. Om nu helgonen äro oss nådiga, Thomas, skall det snart vankas hugg; och om vi slagits i din frånvaro, så hade jag väntat få höra, att du hängt dig i närmaste träd.»
»Jag tilltror mig att ha kunnat bära denna missräkning med mera kristligt tålamod», svarade Thomas de Vaux, »än att jag som en avfälling själv skulle givit mig döden. Men jag tackar ers majestät för dess nådiga välkomsthälsning, isynnerhet som den lovar ett huggkalas, varvid ni likväl, med förlov, alltid är allt för benägen att taga drygaste delen för er själv. Men här har jag medfört en person, vilken jag är förvissad om, att ers nåd skall giva ett ännu varmare välkommen.»
Den person, som nu framträdde för att hälsa på Richard, var en liten, spenslig ung man. Hans dräkt var lika anspråkslös, som hans figur var oansenlig; men på sin mössa hade han ett guldspänne med en ädelsten, vars glans endast kunde jämföras med ögats, som framblixtrade under mössan. Detta öga var det enda utmärkande draget i hans ansikte; men sedan man en gång sett det, gjorde det nästan utan undantag ett starkt intryck på åskådaren. I ett blått sidenskärp, som hängde om halsen, bar han en wrest, som man
18 — Talismanen.
