278
fruntimmersdåning vanliga ceremonierna. Richard, som bättre kände till Ediths sinnesstyrka, uppmanade Blondel att intaga sin plats och börja sin sång, under förklaring, att musik och sång vore kraftigare än alla medikament för att återkalla en Plantagenet till livet. — »Sjung för oss», sade han, »den där visan om den Blodiga Tröjan, varav du berättade mig innehållet före min avresa från Cypern; du måste hava lärt dig den fullständigt nu, annars är din båge spräckt, som våra skyttar pläga säga.»
Ministrelens bekymrade öga vilade likväl på Edith, och han åtlydde ej konungens upprepade befallningar, förrän han såg, att hon återfått sin färg. Han ackompanjerade sig då på harpan för att genom musiken giva orden ett ökat behag, utan att förkväva dem, och sjöng i ett slags recitativ ett av dessa gamla ridderliga kärleksäventyr, vilka fordom alltid plägade fängsla den allmänna uppmärksamheten. Så snart han började preludiera, tycktes oansenligheten av hans personliga utseende försvinna, och hans ansikte glödde av inspiration och ädel stolthet. Hans fulla, manliga och mjuka röst, som fullkomligt tycktes tyda den renaste smak, tjusade varje öra och inträngde i varje hjärta. Richard var så glad, som om han vunnit en seger, och påkallade tystnad med det vanliga utropet:
»Lyssnen, god’ herrar, i rum och i sal!»
medan han med ena beskyddares och lärjunges iver ordnade den omgivande kretsen av åhörare och bjöd dem iakttaga tystnad, varefter han satte sig själv med en uppsyn, som på en gång uttryckte deltagande och väntan, ehuru ej alldeles oblandad med musikkännarens högtidliga allvar. Hovmännen riktade sina ögon på konungen för att vara tillreds att återgiva de rörelser, de skulle varsebliva i hans ansikte, och Thomas de Vaux gäspade så förfärligt, att man skulle trott, att han högst ogärna underkastade sig detta plågsamma tvång. Blondels sång var naturligtvis på normandiska språket, men efterföljande verser uttrycka dess innehåll och versslag.
DEN BLODIGA TRÖJAN.
FÖRSTA SÅNGEN.
I närheten låg Benevent. Och skär
över nejden göt kvällsol'n strålarnes här.
Till tornering var riddare rustad är —
