den fest, som vid midsommar firas plär —
En page, vars gröna dräkt honom klär,
och som från en prinsessa budskap bär,
då går genom lägret och veta begär
var sir Thomas av Kent han kan råka där.
Långt hade han gått och fick länge gå på,
förrän han det torftiga tält kunde nå.
Blott järn och stål man där skönjde, och då
den fattige ägarn ej kunde bestå
sig vapensmed, själv fick han hamra och slå
med seniga armen, och fila också,
den rustning, i vilken han stolt tänkte få
för helgon och dam i torneringen gå.
»Prinsesan», sad' pagen, »dig sänder sitt svar!»
— Strax färdig att knäböja riddaren var.
»Hennes ära och rang är som solen klar,
då din börd från ett lägre ursprung du har.
Om din lust till en sådan höghet dig drar,
stig över det svalg som er skiljer, var snar
att våga en bragd, som kan visa en var
att i hjältemod du din like ej har.»
»Prinsesan», sad' pagen, »så vill att det sker» —
på knä faller åter riddaren ner —
»du icke får nyttja din rustning mer.
I stället sin nattdräkt hon åt dig ger,
dess vävnad som harnesk du bäre, hon ber,
i morgon på banan vid detta torner,
där faran som störst och som grymmast sig ter,
och dö, om ej vån till att segra du ser.»
I hjärtat så modig, ej feg och ej svag,
nu dräkten han kysste med eldigt behag.
»Säll gör mig det budskap, du medför i dag!
Allt, vad hon befaller för mig är en lag.
Med dig till prinsessan mitt löfte tag:
Jag dräkten skall bära mot hugg och mot slag;
men om jag lever, glömme hon då icke sitt fördrag!»
Om blodiga tröjan min första sång, I herrar, nu slutar jag!
»Du har helt oförmärkt ändrat metern i den sista kupletten,
min käre Blondel», sade konungen.
»Mycket sant, ers majestät», svarade Blondel. »Jag lärde dessa verser av en gammal italiensk harpspelare på Cypern, och som jag varken haft tid att rätt översätta dem eller lära dem utantill, har jag nödgats att, så gott jag kan, fylla luc-
