Den här sidan har korrekturlästs
281

DEN BLODIGA TRÖJAN.

ANDRA SÅNGEN.

Midsommardags morgon såg mång' bragders glans,
där ära förlorades, ära ock vanns.
Där splittrades lansar, och glav slog mot glav,
stort bifall fick segrarn, den slagne en grav.
Där stred mången ädling med kraft och med mod;
men främst bland dem lyste en riddare god,
vars liv och vars bröst blott en tröja beklär;
lik den, som en tärna om nätterna bär.

Väl fanns mången kämpe, som utgöt hans blod,
dock vördade andra hans dräkt och hans mod.
»Ett löfte han fullgör», de sade, »och då
oridderligt vore den tappre att slå!» —
För hans skull sin stav fursten kastade ned,
torneret blev slutat, trumpeten bjöd fred;
och domarne dömde, att segrare var
den hjälte så käck, vilken natt-tröjan bar.

Då nalkades, just som i mässan hon gick,
prinsessan en väpnare, stolt i sitt skick,
och lämnade, bugande, henne en dräkt,
av damm och av mull och av fradga betäckt,
grymt sliten och sargad av svärd och av lans,
och så full av blod, att en fläck det ej fanns
så stor, att den fagra prinsessan därpå
kunnat lägga en spets av fingrarna små.

»Det tecknet, det sänder sir Thomas av Kent
tillbaks till prinsessan av Benevent.
Han djärvt över svalget att sätta förmått;
att vinna er, modigt mot faran han gått,
sitt liv han för er skull har givit till pris,
men nu på er kärlek han fordrar bevis;
ty den så i fara sin riddare för,
hans mod inför världen belöna hon bör.

»Så säger min herre: ’Jag ger igen
den dräkt, som jag burit; nu bäre ni den!
Av skam den ej fläckats, fast blodstänkt den är,
ni därför bör hålla den dubbelt så kär.’»
Den blodiga dräkten prinsessan på stund
djupt rodnande tryckte till hjärta och mund.
»Säg riddarn», hon sade, »att kyrka och slott,
skola se, hur jag aktar den gåva jag fått.»