282
Till domkyrkans mässa ett lysande tåg
av hovmän och riddare vandra man såg,
och främst gick prinsessan, med purpur betäckt,
och bar över skuldran den blodiga dräkt.
Och när hon på slottet i fästliga sal'n
för fadern kredensade gyllne pokal'n,
ännu över klänningens purpur och gull
satt tröjan. den slitna, av blodfläckar full.
Från herrar till damer en viskning nu lopp;
vad tissel och tassel bland hovmännens tropp!
Men fursten med blygsel mot jorden såg ned,
och så till sin dotter han talade vred:
»Som själv du bekänt, vad din ondska förbröt,
din hand må försona det blod, som du göt.
Men dyrt skall er djärvhet er kosta ändå:
I landsflykt att draga jag dömer er två.
Då sade sir Thomas i sal'n där han stod
utmattad och blek, men med oförsagt mod:
»Så ymnigt, som vinet ur flaskorna far,
mitt blod för din dotter jag utgjutit har,
och hotad med straff och med smälek av dig,
hon heder och trygghet skall finna hos mig,
och glömma den höghet, i hemmet hon känt,
i England, som maka åt greven av Kent.»
Bland de församlade hördes ett bifallssorl, vartill
föredömet gavs av Richard, som överhopade sin favoritministrel
med beröm och slutade med att giva honom en ring av
betydligt värde. Drottningen skyndade att uttrycka sin
tillfredsställelse medelst gåvan av ett kostbart armband, och flere
bland de närvarande ädlingarne följde det kungliga exemplet.
»Har vår kusin Edith», sade konungen, »blivit känslolös för ljudet av den harpa, hon fordom älskade?»
»Hon tackar Blondel för hans sång», svarade hon, »men dubbelt den välvillige frände, som föreslog den.»
»Du är ond, kusin», sade konungen, »ond, för det du fått höra talas om ett fruntimmer, som var nyckfullare än du själv. Men du slipper mig inte så lätt; jag skall följa dig ett stycke på hemvägen till drottningens tält — vi måste talas vid, innan denna natt vikit för morgonen.»
Drottningen och hennes damer hade nu uppstigit, och de andra gästerna lämnade det kungliga tältet. En hop tjänare med brinnande facklor och en eskort av bågskyttar väntade
