utanför tältet på Berengaria, och hon var snart på hemvägen. Richard gick, som han sagt, bredvid sin fränka, och nödgade henne alt mottaga hans arm, så att de kunde samtala utan att höras av andra.
»Vad svar skall jag giva den ädle sultanen?» sade Richard. »Konungarne och furstarne falla ifrån mig, Edith; detta nya gräl har gjort dem ännu mera avogt sinnade. Jag skulle önska att kunna göra något för den heliga graven genom underhandling, om ej genom seger, och utsikten härtill beror, tyvärr, på en kvinnas nyck. Jag vill hellre ensam fälla min lans emot tio de bästa riddare i kristenheten, än resonera med en egensinnig flicka, som ej vet sitt eget bästa. Nå, kusin, vad svar skall jag giva sultanen? Det måste vara avgörande.»
»Säg honom», sade Edith, »att den fattigaste Plantagenet hellre äktar fattigdomen än en otrogen.»
»Skall jag ej säga slaveriet, Edith?» sade konungen. »Jag tror, jag då kommer din mening närmare.»
»Ni har ingen anledning till den misstanke, ni så plumpt framkastar», sade Edith. »Kroppens träldom hade kunnat väcka medlidande, men själens inger endast förakt. Skam över dig, konung av det glada England, som både till kropp och själ förslavat en riddare, vilken fordom nästan var din like i ryktbarhet.»
»Borde jag ej hindra min fränka från att dricka gift, även genom att orena det kärl, som innehöll det, då jag ej såg något annat medel att inge henne avsmak för den farliga drycken?» svarade konungen.
»Det är du själv, som vill övertala mig att dricka gift», inföll Edith, »därför att det bjudes mig i en guldkalk.»
»Edith», sade Richard, »jag kan ej tvinga dig, men akta dig att stänga den dörr, som himmeln öppnat. Eremiten av Engaddi, vilken påvar och kyrkomöten ansett som en profet, har läst i stjärnorna, att ditt giftermål skall försona mig med en mäktig fiende, och att din man skall vara en kristen, och ger oss således den skönaste anledning att hoppas, att sultanens omvändelse och Ismaels söners införande i kyrkans sköte skola bliva följderna av ditt giftermål med Saladin. Du måste därför göra ett offer, hellre än att förstöra så lyckliga utsikter.»
»Människor kunna offra vädrar och bockar», sade Edith. »men ej heder och samvete. Jag har hört, att det var en
