neth till börden, »det är just så, och likväl, ehuru invånarne på båda ändarna av ön ofta äro i krig med varandra, förmår dock landet, som du ser, utrusta en sådan här ryttare, att den torde avskaka det gudlösa ok, din herre lagt på Zions städer.»
»Vid Saladins skägg, nazaren, om det ej vore en obetänksam, barnslig dårskap, skulle jag kunna skratta åt er stora sultans enfald, som kommer hit för att erövra klippor och ödemarker och bestrida dem besittningen därav, som kunna förfoga över tio gånger mera folk än han, under det han lämnar en del av den lilla ö, där han är infödd konung, under en annans spira. Sannerligen borde inte ni, sir Kenneth, och de andra tappra männen från ert land, ha underkastat er denne konung Richards herravälde, innan ni övergåvo ert inom sig söndrade fädernesland för att bege er ut på detta avlägsna krigståg.»
Kenneths svar var hastigt och stolt. »Nej, vid himmelens strålande ljus! Om konungen av England ej begivit sig ut på korståget, förrän han blivit herre över Skottland, skulle halvmånen, vad mig och alla trogna skottar beträffar, fått för alltid lysa på Zions murar.»
Så långt hade han hunnit, då han hastigt ihågkom sig och sade för sig själv »mea culpa, mea culpa! Vad har jag, en korsets stridsman, att göra med tanken på krig mellan kristna folkslag?»
Detta uttryck av en hastigt uppsvallande känsla, beriktigat av pliktens föreskrifter, undföll ej muselmannen, vilken, ehuru han ej fullkomligt förstod allt vad det innebar, likväl såg nog, för att hos honom stadga den övertygelsen, att de kristna, liksom muselmännen, hade enskilda känslor av personligt agg och nationella tvister, vilka ej helt och hållet kunde undertryckas. Men saracenerna voro ett mycket hyvsat folk, detta kanske till den högsta grad som deras religion medgav, och särdeles benägna att hysa höga begrepp om artighet och hövlighet, och dessa tänkesätt avhöllo honom ifrån att låtsa giva akt på den motsägelse, som visade sig i Kenneths känslor i hans egenskap av skotte och korsfarare.
Under det de färdades framåt, började emellertid trakten omkring dem att förändras. De höllo nu av mot öster och hade upphunnit den kedja av branta, kala berg, som på det hållet begränsar den öde slätten och ger omväxling
