som bestod av femhundra man, var värd en greves lösen. Ryttarne voro cirkassiska och georgiska slavar i blomman av sin ålder; deras hjälmar och harnesk voro sammansatta av stålringar, så polerade att de blänkte som silver; deras kläder prunkade med de mest lysande färger, och några voro av guld- eller silverbrokad. Livgördlarna voro av tvinnat silke och guld, deras dyrbara turbaner voro prydda med plymer och juveler, och de damascherade sablarna och dolkarna på fästen och baljor utsmyckade med guld och ädla stenar.
Denna lysande ryttarskara ryckte framåt efter den krigiska musikens takt, och då den råkade den kristna truppen; öppnade den sina rotar till höger och vänster samt lät den sistnämnda inträda mellan sina leder. Richard, som märkte att Saladin nalkades, satte sig nu i spetsen för sin lilla trupp, och det dröjde ej länge, förrän, omgiven av sitt hov och dessa gräsliga negrer, vilka bevaka österlänningarnes harem, och vilkas vanskaplighet blev ännu vederstyggligare genom deras praktfulla klädsel, sultanen anlände med utseendet och hållningen av en person, på vars panna naturen skrivit: detta är en konung! I sin snövita turban, jacka och österländska vidbyxor, med ett rött sidenskärp, utan några andra prydnader, tycktes Saladin till klädseln vara den simplaste bland sin livvakt. Men vid närmare påseende märkte man i hans turban den ovärderliga juvel, som av poeterna kallades Ljushavet; den diamant, han bar i en ring på fingret och varpå hans signet var graverat, var troligen värd alla de engelska kronjuvelerna tillsammantagna, och den safir, som utgjorde knappen på hans dolkfäste, var av föga mindre dyrbarhet. Det torde böra tilläggas, att sultanen, för att skydda sig mot dammet, vilket i grannskapet av Döda havet är så fint som den finaste aska, eller kanske av österländsk stolthet, bar ett slags vid turbanen fäst slöja, som till en del bortskymde hans ädla ansiktsdrag. Han red på en mjölkvit arab, vilken bar honom, liksom han på en gång varit medveten om och stolt över sin ädla börda.
All vidare presentation var överflödig. De båda hjältekonungarna, ty detta voro de, kastade sig på en gång av hästarna, och i det trupperna gjorde halt, och musiken plötsligt upphörde, gingo de emot varandra under djup tystnad, och efter en ömsesidig artig bugning omfamnade de varandra som bröder och jämlikar. Ståten och prakten på båda sidor väckte ej någon vidare uppmärksamhet — man såg ej något
