Den här sidan har korrekturlästs
293

»Det förbjude Allah» sade Saladin; »ty alla de araber, som omgiva oss, skulle anse det som en skam för dessa ädla damer, att visa sig med blottade ansikten.»

»Du skall få se dem enskilt, broder», svarade Richard.

»Vad skall det tjäna till?» svarade Saladin sorgset. »Ditt senaste brev var som vatten på elden för det hopp, jag hyste, och varför skall jag ånyo upptända en låga, som väl kan förtära, men ej värma mig? — Men vill min broder ej begiva sig till det tält, hans tjänare tillrett för honom? Min förnämsta svarta slav har fått befallning om prinsessornas emottagande. — Mitt hovfolk skall sörja för er svit, och vi själva skola vara konung Richards kammarherre.»

Han beledsagade honom följaktligen till ett praktfullt tält, som överflödade av all upptänklig lyx. De Vaux, som medföljt, avtog den capa, eller långa ridkappa, Richard bar, och han stod nu framför Saladin i en åtsittande dräkt, som fördelaktigt visade hans kraftfulla och väl proportionerade gestalt, på samma gång den bildade ett starkt avbrott mot de vida fladdrande kläder, som dolde den österländska monarkens spensliga figur. Richards tvehänta svärd ådrog sig i synnerhet saracenens uppmärksamhet; det var en rak, bred klinga, vars skenbart ohanterliga längd nästan räckte från axeln till hälen på konungen.

»Om jag ej sett denna klinga blixtra främst i slaktningen liksom Azraels», sade Saladin, »skulle jag knappt trott, att en människoarm kan svinga den. Får jag be att få se Melek Ric nu, under freden, och blott som ett prov på sin styrka, göra ett hugg därmed?»

»Gärna, ädle Saladin», svarade Richard, och, då han säg sig omkring efter något, varpå han kunde utöva sin styrka, varseblev han en järnklubba, som bars av en av de närvarande och vars skaft var av samma metall samt ungefär halvannan tum i diameter. Denna klubba lade han på en trädkubbe.

De Vaux, som blev orolig för sin herres ära, viskade till honom på engelska: »för den heliga jungfruns skull, besinna vad ni försöker! Ni har ännu ej fullkomligt återvunnit er fulla styrka — giv den otrogne ej någon triumf.»

»Tig din tok», sade Richard, i det han stadigt fattade fotfäste och kastade en stolt blick omkring sig, »tror du, jag kan misslyckas i hans närvaro?»

Det glimmande slagsvärdet lyftes av konungen med båda händerna mot hans vänstra axel och svängdes omkring hans